Flyter bort.
Krålar sig bort från himlen.
Det blir blått, och ljust.
För i detta nu seglar de bort, molnen, med annan destination. Det är vackert nu, och jag känner ingen oro alls. Jag skulle kunna sitta här hela livet endast för att suga in ljuvligt akustiska toner från en gammal gitarr, himlens bortsprängande av moln och den kopiöst lyckliga känslan av att veta, att jag kan sitta så här hela dagen. Tänka på Ida. Jag ska förvisso ta en vandring genom stan om ett par timmar men allt jag kommer att tänka på då är, nu. Nu när det är som bäst. Jag har halkat tillbaka i den som innan så fantastiska morgonkänslan. Jag ska inte göra någonting alls.
För idag är jag glad.



Må väl där ute.