Okej.
På de närmst köksbordsliggande, lagom semiutslitna bläckpennorna skymtas reklam från ”Tryckpressen”, ”Svenskt Arkiv SP-SBF 227” och ”STABILO point 88”. Jag är en pennarkoman. Det har jag alltid varit. Mellan att jag gick i tredje klass på Helgeredsskolan på Hisingen till att jag startade sjuans nollning på Toleredskolan hade jag säkerligen över 200 av dessa skrivarens verktyg. Inte för att jag skrev så mycket då. Jag målade mest och ville väl ha mina val på färger och storlekar. En drömande tid. Som nu, fast inte på samma sätt. Då handlade det mer om vad som skulle bli av mig. Jag var livrädd för framtiden. Jag ville hellre stanna kvar i den bekväma åldern av 15½ år och ha det så. Inga problem av större art. Inga intriger med personer som på något sätt sårat mig eller vice versa. Livet var lagom okomplicerat. Fast jag ville ju någonstans. Jag hade inte så mycket val mer än att glida med i livets tempo och försöka utforska så mycket som möjligt. Fruktansvärt blyg till trots, dock.

Jag trodde att skrivandet tog start runt -99. Det är det året som mina tidigaste anteckningar och texter står daterade som på de numera gula slitna collegieblocksbladen. Men för ett tag sedan ringde min pappa och läste upp några historier som jag skrivit när jag gick i femman och sexan på mellanstadiet. Jag förstod vart det barkade. Där hade det satt igång. Redan då. Vissa texter är t o m bättre än vissa saker jag skrivit på senare tid. Lustigt. Men intressant och roligt att få veta vem jag var och hur konstiga och konstnärliga formuleringar en liten skit på 12 bast kan ha haft. Varför kommer jag inte ihåg det tro?
Jag tror att jag hela tiden ville, och vill, framåt. Mot nya mål och äventyr och upplevelser. Jag vet att jag pumpar ut detta i var enda text jag skriver, men det är den kraften som driver mig. Vägen. Nyfikenheten. Känslan.

”NEO-CERAMIC ROLLER made in japan”. Sista pennan som rullar fram under en drös med pappersblad på köksbordet. En av favoriterna. Utflytande bläck med en touch som knappt behöver beröra sin spets mot papprets fibrer. Vilket får mig att tänka på det gamla ordspråket om pennan och svärdet. En fin tanke. Som kanske funkade förr i tiden. Numera är det i översatt mening ”Tangentbordet på en lap top är mäktigare än kärnvapen”. Hmm... jag vet inte. Jag vet ingenting. Vem gör det, egentligen?
Så länge vi är människor så kommer vi aldrig behandla varandra som människor. Fråga mig inte varför. Jag har som sagt ingen aning. Jag har inga svar på några problem här i världen. Inga tips på hur vi borde leva våra liv på ett bättre sätt. Bara tankar. Och minst fyrahundra pennor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Flyter bort.Krålar sig bort från himlen.Det blir blått, och ljust.För i detta nu seglar de bort, molnen, med annan destination. Det är vackert nu, och jag känner ingen oro alls. Jag skulle kunna sitta här hela livet endast för att suga in ljuvligt ak...

  Writers Edge har numera bytt namn till Everett Parker.   Everett Parker lirar live i P4 på tisdag den 17 juli klockan 09:30 lyssna här då: http://www.sr.se/sjuharad   Han spelar även live på Sjuhäradsfestivalen den 28 juli. Info: www.sjuharadsfe...

Det är vad som upptar allting nu. Det är därför jag inte skrivit så mycket här tyvärr. Men allt är suveränt. Spelningarna rullar in, en skiva ska spelas in i sommar och jag är fullständigt tokkär i en flicka från Västerås.   Kolla gärna in musiken p...

Insangel16.30 - 17.00 Om: Klassisk metal med influenser av allt det goda.   Writers Edge 17.30 - 18.00 Om: Monotona texthistorier slungas stillsamt ut i en ljudlig självbiografi.   Ginger Trees18.30 - 19.00 Om: 60/70-tals influerad bluesrock med myck...

Den där blicken sänkte min gard. När han såg på mig när jag korsade skolgården. Plötsligt ramlade mina ögonlock ner, min panna rynkade sig i ett försök att hålla mitt huvud alert. Överöst av ord om att min existens var överflödig och menlös. Jag förl...