Det är vad som upptar allting nu. Det är därför jag inte skrivit så mycket här tyvärr. Men allt är suveränt. Spelningarna rullar in, en skiva ska spelas in i sommar och jag är fullständigt tokkär i en flicka från Västerås.

Kolla gärna in musiken på http://myspace.com/writersedge där brukar det hända grejer kontinuerligt.

Må suveränt!

Insangel16.30 - 17.00

Om: Klassisk metal med influenser av allt det goda.

Writers Edge 17.30 - 18.00

Om: Monotona texthistorier slungas stillsamt ut i en ljudlig självbiografi.

Ginger Trees18.30 - 19.00

Om: 60/70-tals influerad bluesrock med mycket sväng.

Rydell & quick20.00 - 21.00

Om: Sommartorsdagarnas kung och drottning har åter äntrat sina hemdomäner.

Moonlit Sailor21.30 - 22.00

Om: Indierock med medlemmar från gamla All Fools Day.

Depressive Art22.30 - 23.00

Om: Deras debutalbum "Bye bye, dear everything" blev en hyllad succé för dessa 60-tals garagerockare!

Rentokiller23.30 - 00.00

Om: Hardcore i sitt essä med brutalitet och tyngd som ledstjärna.

Den där blicken sänkte min gard. När han såg på mig när jag korsade skolgården. Plötsligt ramlade mina ögonlock ner, min panna rynkade sig i ett försök att hålla mitt huvud alert. Överöst av ord om att min existens var överflödig och menlös. Jag förlorade. Tappade hakan. Vände mig om och gick iväg. Mot ingenstans, med en övertygelse om att jag inte kunde. Att jag inte visste vad jag gjorde bra. För mig själv. Det gick ut på att göra andra tillags och när det inte fungerade sänkte jag mig själv till samma nivå som tycka-bättre-släktets, som precis knockat mig.

Men det handlar inte om det längre. Det handlar inte om att göra saker som jag håller så hårt. Så nära inpå. Om folk bara visste vad alla texter egentligen handlade om och fick se hur jag är, då vet jag inte hur det skulle bli. Det är något som jag inte släpper iväg så lätt. Inget som någon kan döma för eller emot. Det är bara något som är. Som är skapat från jordiga händelser och desperata tider i mörkrets dimmor. Jag har klättrat ur, men historierna är så otroligt viktiga för mig att de måste fortleva. De har format mig till vad och vem jag är. DET, kan ingen ta ifrån mig. Inte heller hur jag är eller vad jag gör. För det spelar ingen roll hur mycket andra vill tycka och tänka om någonting som de inte vet något om. Dom kommer aldrig att kunna gräva ur det viktigaste. När det pulserande hjärtat och den smärtande tanken tar över och vill säga något. Den kan ta vem som helst över murar.

Det handlar inte om att vinna eller få någons förtroende. Det handlar om att kunna pressa ut precis vad man tycker, det man vill säga och sen kunna ta smällarna. För att sedan resa sig upp.

Jag borde avlägga den där rapen som klumpat ihop sig som en Ghostbusters-slimeklump med ströbröd on top. Jag borde också laga middag. Pula med tvätten. Lattja med gitarren. Skicka in mitt bokmanus till någon sliskig förläggare som bara kommer att vilja tjäna pengar på mig. Gå ut på en promenad genom stadens trottoarer. Ta en cigg och känna den nu mera nostalgiska doften av Ernst’s Jazz House i Österrike. Istället dansar jag med tillvaron och lägger min tunga lätt på den nektar som droppar från livet. Springer ut i vardagen och skriker att ”fan vad livet är underbart!”, sen gömmer jag mig under mitt täcke och önskar att jag vore under någon annans. I en annan persons romantiska koja.

För när man gett upp hoppet om att känna någonting över huvud taget. Efter en höst och vinter med destruktiva beteenden och en ändlös längtan till att solens kraft ska rycka tag i en men inte gör det, så är mina ben undandragna, min själ bortgiven och mitt hjärta pumpar omkring som en narkotikapåverkad studsboll. Allt känns harmoniskt förträffligt. Timmarna som tidigare var år att gå igenom trippar nu lätt fram. Livet finns. Att en enda persons påverkan kan vända den mörka årstidens 0 - 23 underläge kommer att vara och är helt ofattbart suveränt. Jag mår så bra som det går. Jag befinner mig i ett ultimat nirvana. I livets cross roads av pulserande glädje.
Jag smakar nektaren lite. Suger i mig den fantastiska aromen som vältrar sig kring min själ och ställer mig det lånade uttrycket: ”Jaha, här står du och duger!”

va kul allting kan kännas ibland.

Tre dagar
Två nätter
Ljusa timmar
Mörkt vin
Len hud
Glänsande ögon
Personlighet av nektar


Tre dagar
Två nätter
Promenad
Uppskissande av kreativa planer
Myspys
Hålla om
Läppar som bomull

Tre nätter
Fyra dagar
Att komma om ett litet tag
Underbarhet
Nektar
Att tycka om

Längta till

till en annan stad och en ny härlig personlighet.

Okej.
På de närmst köksbordsliggande, lagom semiutslitna bläckpennorna skymtas reklam från ”Tryckpressen”, ”Svenskt Arkiv SP-SBF 227” och ”STABILO point 88”. Jag är en pennarkoman. Det har jag alltid varit. Mellan att jag gick i tredje klass på Helgeredsskolan på Hisingen till att jag startade sjuans nollning på Toleredskolan hade jag säkerligen över 200 av dessa skrivarens verktyg. Inte för att jag skrev så mycket då. Jag målade mest och ville väl ha mina val på färger och storlekar. En drömande tid. Som nu, fast inte på samma sätt. Då handlade det mer om vad som skulle bli av mig. Jag var livrädd för framtiden. Jag ville hellre stanna kvar i den bekväma åldern av 15½ år och ha det så. Inga problem av större art. Inga intriger med personer som på något sätt sårat mig eller vice versa. Livet var lagom okomplicerat. Fast jag ville ju någonstans. Jag hade inte så mycket val mer än att glida med i livets tempo och försöka utforska så mycket som möjligt. Fruktansvärt blyg till trots, dock.

Jag trodde att skrivandet tog start runt -99. Det är det året som mina tidigaste anteckningar och texter står daterade som på de numera gula slitna collegieblocksbladen. Men för ett tag sedan ringde min pappa och läste upp några historier som jag skrivit när jag gick i femman och sexan på mellanstadiet. Jag förstod vart det barkade. Där hade det satt igång. Redan då. Vissa texter är t o m bättre än vissa saker jag skrivit på senare tid. Lustigt. Men intressant och roligt att få veta vem jag var och hur konstiga och konstnärliga formuleringar en liten skit på 12 bast kan ha haft. Varför kommer jag inte ihåg det tro?
Jag tror att jag hela tiden ville, och vill, framåt. Mot nya mål och äventyr och upplevelser. Jag vet att jag pumpar ut detta i var enda text jag skriver, men det är den kraften som driver mig. Vägen. Nyfikenheten. Känslan.

”NEO-CERAMIC ROLLER made in japan”. Sista pennan som rullar fram under en drös med pappersblad på köksbordet. En av favoriterna. Utflytande bläck med en touch som knappt behöver beröra sin spets mot papprets fibrer. Vilket får mig att tänka på det gamla ordspråket om pennan och svärdet. En fin tanke. Som kanske funkade förr i tiden. Numera är det i översatt mening ”Tangentbordet på en lap top är mäktigare än kärnvapen”. Hmm... jag vet inte. Jag vet ingenting. Vem gör det, egentligen?
Så länge vi är människor så kommer vi aldrig behandla varandra som människor. Fråga mig inte varför. Jag har som sagt ingen aning. Jag har inga svar på några problem här i världen. Inga tips på hur vi borde leva våra liv på ett bättre sätt. Bara tankar. Och minst fyrahundra pennor.