Jag försöker flytta tankarna tillbaka. Det ekar i mitt hjärta. Mina funderingar har kringlat sig genom hjärnsubstans och vingliga kvällar. Min kropp har färdats mellan suktande åtrå och destruktiva försök till att bli kär igen. Jag kan inte påstå att något av det har gjort mig så mycket gott. Jag saknar det som var. Jag saknar det som vi hade, även om jag vet att det aldrig skulle kunna bli samma sak. Ibland känns det så orättvist. Vi skulle erövra världen med kärlek. Låta nätterna dansa med stjärnorna och släppa ner himlen till oss. Antar att det inte var så det var menat.

Alla nätter i ensamhet efter slutet. Efter den där dagen som tog fyra år att genomlida. Flytten. Det var den värsta perioden någonsin och den känslan av att förlora något som betytt allt, verkligen allt i mitt liv, var ödestiget nära att resultera i att möta ett SJ-tågs rostiga gnisselsågar till hjul. Det var en tid som präglade vart jag är nu. Egentligen mitt emellan där jag var då och ingenstans. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla luckor och leta efter detaljer som man glömt att fylla i med sin tankenärvaro. Det är så mycket gott som jag skulle vilja återuppleva igen. Känslan av att inte kunna låta bli en annan persons hud. Känslan av att allt annat bara glöms bort i ren upplevelsenjutning. (Även kallat mentala samlag.) Det var så bra det kunde bli ett tag. Frågan är bara om jag kommer sluta upp med att vara så förbannat kärlekskritisk. Först då, kanske jag vågar lämna ut mig och allt jag är igen.

Tillvaron genom entrén har effekt på mig. Utan tvekan är det så. Jag valsar in mot kontoret där jag utför mitt samhällsansvar, tar en kopp vidrigt maskinkaffe i vanlig ordning. Min morgonrutin. Den enda rutinen som jag egentligen gillar. Ett svart och mjöligt koffeintillskott. Allt för att få en kicksmak på dagen och slump mellan tänderna - som om inte mitt tobakstuggande var nog. Idag slängde jag med mig en låda pasta och ost/lök-korv som rätt för magsäcken. Känns urvattnat. Dock behövligt för att överleva dagen. Det känns som en måndag. Inatt drömde jag om sexuella äventyr med mitt ex. Det kändes otippat lockande när jag vaknade att slänga sig på luren och ringa upp i ett patetiskt ska-vi-träffas-och-försöka-inse-hur-bra-vi-hade-det? Jag släppte det. Men det var lockande ska jag erkänna. Det är en bra människa. Kanske en av de bästa.  

 Nåväl. Entrén. Kontoret. Sätta sig med koppen och se över dagens arbetsuppgifter. Jag vill gå hem igen. Skriva en låt om hur okreativ jag känner mig på kontoret idag och hur omöjligt det känns att skapa idéer och projekt. Jag vill göra något helt nytt och spektakulärt.
Jag behöver nytt liv.
Vart som helst. 
Jag behöver ny plats.
Finns det ingen, så tar jag den.