Jag borde avlägga den där rapen som klumpat ihop sig som en Ghostbusters-slimeklump med ströbröd on top. Jag borde också laga middag. Pula med tvätten. Lattja med gitarren. Skicka in mitt bokmanus till någon sliskig förläggare som bara kommer att vilja tjäna pengar på mig. Gå ut på en promenad genom stadens trottoarer. Ta en cigg och känna den nu mera nostalgiska doften av Ernst’s Jazz House i Österrike. Istället dansar jag med tillvaron och lägger min tunga lätt på den nektar som droppar från livet. Springer ut i vardagen och skriker att ”fan vad livet är underbart!”, sen gömmer jag mig under mitt täcke och önskar att jag vore under någon annans. I en annan persons romantiska koja.

För när man gett upp hoppet om att känna någonting över huvud taget. Efter en höst och vinter med destruktiva beteenden och en ändlös längtan till att solens kraft ska rycka tag i en men inte gör det, så är mina ben undandragna, min själ bortgiven och mitt hjärta pumpar omkring som en narkotikapåverkad studsboll. Allt känns harmoniskt förträffligt. Timmarna som tidigare var år att gå igenom trippar nu lätt fram. Livet finns. Att en enda persons påverkan kan vända den mörka årstidens 0 - 23 underläge kommer att vara och är helt ofattbart suveränt. Jag mår så bra som det går. Jag befinner mig i ett ultimat nirvana. I livets cross roads av pulserande glädje.
Jag smakar nektaren lite. Suger i mig den fantastiska aromen som vältrar sig kring min själ och ställer mig det lånade uttrycket: ”Jaha, här står du och duger!”