På vägen från jobbet fick jag en blixt i huvudet. Jag tänkte att fan, den där boken jag velat köpa förra månaden men som jag då inte hade råd med finns ju nu till mina fördärvade pengars tillstånd. Jag tog mig längs Stadshuset - som numera går efter smeknamnet "Den kvarstående Berlinmuren" - förbi Hold On Records och min lya mot bokhandeln för att införskaffa mig exemplaret med Kerouac, Ginsberg och det gamla gardet av poeter. Ljuvligt. Jag ska släcka mina törstar efter text ikväll och imorgon ska jag med inspiration spy ut allt jag har i mig i nya konstiga konstellationers bruk. Odödligt språk är Poesi. Poesi är dödligt liv. Allt i samma låda. En fantastisk låda, där ingenting annat rår på dess magi.

Känslan är helt underbar denna dag. Solen skuttar fram bakom högt byggda tegelhus, det växer i gräset med färgglada tendenser och luften känns lite renare, lite ljusare och härligare att andas. Det är på gång.

Jag vill sticka iväg i detta nu. När solen lättar sig loss från Borås östeuropeiskt hängande moln. När livet finns där ute att finna. Upplevelse. Nya platser. Här kommer jag.

Äntligen någon som påpekar problemet med synen på människor som är i fokus. "Jösses. När Keith Richards och Pete Doherty och de andra grabbgrabbarna super och knarkar och smäller på småtjejer så det ryker om det, då är de häftiga ”rebeller” och omvärlden skrockar förtjust om sex och drugs och rock ’n’ roll. Men när en 25-årig tjej krökar ner sig under en av allt att döma skitjobbig skilsmässa – och till på köpet går runt på stan utan underbyxor, flämt! – då blir vi plötsligt frikyrkopredikanter som står med händerna i sidorna och FÖRFASAS!"(Urdrag ur Per Bjurmans krönika)