Okej, så här är det.Jag väcktes även idag av byggjobbarnas hulkande morgonfasoner. Dom är underbara där ute. Jag tror att jag älskar dom. Dom får slita som djur stackarna och här sitter jag. På ett kontor och skissar bilder till vår marknadsföring. Det låter inte som jag men jag tog mig ifrån den gamla smeten i Göteborg och gjorde något med livet. Det fortsätter jag med. Jag nöjer mig aldrig med tillvaron och jag gillar att jag inte gör det. Hela tiden vill jag vidare mot något lysande, otroligt trist eller underbart. I slutändan är det mesta som vi gör redan gjort, men ändå kan det bli intressant. Det blir upplevelser att leva på för vi lever på minnen och förväntningar (när jag skriver ”vi” menar jag naturligtvis retoriskt ”jag”). Jag gör det också fast på nya sätt. Det inbillar jag mig i alla fall när jag flaxar omkring med min ena fot till Jack Johnsons hawaii-toner och ser mig själv på en palmfylld strand efter en dags surfande. Ett beachparty stundar med spontana liveband, en bbq och mängder av människor jag inte känner. - Jadu Kråkan, vad skulle hänt om vi hade fullföljt våra utlandsplaner 2002? Vi skulle aldrig mer komma tillbaka hit sa vi. Men va fan. Vi hade jävligt roligt och upplevde saker som ingen annan någonsin ens kommer tänka på att göra. Vi var odödliga min vän. Nu sitter jag här på ett kontor med halvtaskig instängd stank. Jag öppnar fönstret. Andas in djupt, och utanför flyger hela livet förbi. W.