Att väckas 06.13 av tre välskäggade herrar i reflexställ är aldrig fyskam. Speciellt inte om de har en diskussion om vem som har med sig den mest eleganta matlådan för dagen. Det och vem som på vidrigast sätt snacka skit om deras chefs fru. Schargången ekar över Lilla brogatans vitfrostade asfalt och jag ler med min kaffekopp i handen, stannar till och minns tillbaka på tiden i Göteborg då jag hade arbetskamrater som pratade på det sättet. Det fanns en gnista av att göra allt för att glömma av att man överhuvudtaget var på jobbet. Där är svaret till den klassiska bygghumorn - som i sig inte är speciellt roande alls egentligen. Den består av all sexism den möjligtvis kan inneha. Den är ofta inte mycket bättre än saggiga ordvitsar signerade mig själv en trasig söndageftermiddag men den är speciell. Den är viktig för de som sliter där ute, hur trist och patetisk den än må vara. Den räddar dagen för medelålderselektriker med utan sexliv, den där snickaren som ligger i skiljsmässa eller för betongarbetaren som knegat på samma ställe i 30 år. Det är bygghumorn, när den som sämst är allra bäst. Jag tog mig från lägenheten efter att grunnat en smula på ovanstående, tog mig ut på den blänkande atan som tillsynes låg där tyst och stilla. Ett par bilar rullade förbi. Skivaffären såg likadan ut som vanligt. Jag gick till jobbet och här sitter jag nu. Med en ny kopp kaffe i jakt på öronproppar inför lördagens arrangemang på Café Parkaden som vi ska ha på lördag. Fem band. Blandad genre. Gött kaffe. Kanske ett par levererade skämt. Det blir flott. I morgon bjuder jag in byggjobbarna till detta.Lilla brogatan ligger där stilla. W.

Himlen skiftade färg få gånger under onsdagens timmar. Det är något speciellt när växter får färg och människor tar av sig sina kläder. Killarna som satt på Waynes Coffee såg som vanligt självsäkra, virila och för mycket för sitt eget bästa flörtiga ut när jag traskade stan igenom från eftermiddagens träning. De två damerna mittemot dem såg måttligt roade ut av de tre männen som ännu en gång sökte veckokärlek. De brukar sitta där, sukta efter törstande kvinnor och närheten de drömmer om på nätterna. Ja, kärlek. Ingen lätt historia alltid. Det byggs om överallt i staden. Parkeringsplatser renoveras, valgravsväggen i viskan rivs för uppstyltning och nya promenadstråk putsas fram längs gatorna i Borås. Gågatan känns lugn när jag valsar fram men jag tycks inte bara höra arga snoriga ungglin från BR Leksaker i färd med att förhandla om ett paket lego med min tappert kämpande mor. Nog skramlade det plastbitar i kassen när de senare gick förbi mig på Stora Brogatan – där bygger de också om. I kommunen skulle de väl hävda att det var snuskigt jävla nyskapande och att Borås är klockrent bäst i världen, som med allt annat som händer här i staden. Pinnochiostatyn på nio upphöjande meter kommer att synas. Frågan är om näsan kommer att bli lika lång? Jag funderade på vem snubben med hästsvansen, spegelbrillorna och svart klädsel var utanför Kulturhuset vid lunch. Han gick iskallt lugnt i sin välprydda mustasch. Bar en konstnärshatt, svart såklart, och hade någonting utöver vad den vanliga tråksvenska människan innehar bakom de där solglasögonen. Han hade en läcker och oantastlig närvaro i sin gång ner mot city. H tippade honom som seriemördare, jag var beredd att hålla med. Jag tippade själv i eftermiddags att de mastodontkåta flörtpojkarna på Waynes Coffee mycket väl skulle kunna tillhöra samma yrkesgrupp. Deras hårfrisörsloggor på företagsskjortorna bevisade motsatsen, men också den påtagliga finstiltheten. Undra hur det gick med deras kärlekshistoria. Nåväl. Gott kaffe fick de i alla fall. Writers Edge