Det är en ljusblå himmel som bekantar sig som slutblick i min sikt. Den där kaffekoppen ser onekligen alldeles för tom ut. Dags att fylla på inom ett par minuter. Känslan av att ställa mig på torget, med gitarr, och sjunga några sånger i skenet av strålande värme har inte känts så påtaglig sen förra sommaren. Nu börjar det. Livet. Jag menar. Livet. Som i att göra massa utflippade spontanresor och vara i rörelse för att undkomma slaveriets levnadsvillkor många lever efter idag - rutiner. Väldigt många låser sig efter något som de tror är tryggt och som känns helylle och lagom. För mig handlar det om att krossa gränser, bryta mönster och göra historiska händelser i mitt eget liv, för mig själv. Sen är det alltid trevligt (nödvändigt för vissa) om någon inspireras av det. Det är nämligen ett underbart sätt att uppskatta, se på livet och leva det.