till en annan stad och en ny härlig personlighet.

Okej.
På de närmst köksbordsliggande, lagom semiutslitna bläckpennorna skymtas reklam från ”Tryckpressen”, ”Svenskt Arkiv SP-SBF 227” och ”STABILO point 88”. Jag är en pennarkoman. Det har jag alltid varit. Mellan att jag gick i tredje klass på Helgeredsskolan på Hisingen till att jag startade sjuans nollning på Toleredskolan hade jag säkerligen över 200 av dessa skrivarens verktyg. Inte för att jag skrev så mycket då. Jag målade mest och ville väl ha mina val på färger och storlekar. En drömande tid. Som nu, fast inte på samma sätt. Då handlade det mer om vad som skulle bli av mig. Jag var livrädd för framtiden. Jag ville hellre stanna kvar i den bekväma åldern av 15½ år och ha det så. Inga problem av större art. Inga intriger med personer som på något sätt sårat mig eller vice versa. Livet var lagom okomplicerat. Fast jag ville ju någonstans. Jag hade inte så mycket val mer än att glida med i livets tempo och försöka utforska så mycket som möjligt. Fruktansvärt blyg till trots, dock.

Jag trodde att skrivandet tog start runt -99. Det är det året som mina tidigaste anteckningar och texter står daterade som på de numera gula slitna collegieblocksbladen. Men för ett tag sedan ringde min pappa och läste upp några historier som jag skrivit när jag gick i femman och sexan på mellanstadiet. Jag förstod vart det barkade. Där hade det satt igång. Redan då. Vissa texter är t o m bättre än vissa saker jag skrivit på senare tid. Lustigt. Men intressant och roligt att få veta vem jag var och hur konstiga och konstnärliga formuleringar en liten skit på 12 bast kan ha haft. Varför kommer jag inte ihåg det tro?
Jag tror att jag hela tiden ville, och vill, framåt. Mot nya mål och äventyr och upplevelser. Jag vet att jag pumpar ut detta i var enda text jag skriver, men det är den kraften som driver mig. Vägen. Nyfikenheten. Känslan.

”NEO-CERAMIC ROLLER made in japan”. Sista pennan som rullar fram under en drös med pappersblad på köksbordet. En av favoriterna. Utflytande bläck med en touch som knappt behöver beröra sin spets mot papprets fibrer. Vilket får mig att tänka på det gamla ordspråket om pennan och svärdet. En fin tanke. Som kanske funkade förr i tiden. Numera är det i översatt mening ”Tangentbordet på en lap top är mäktigare än kärnvapen”. Hmm... jag vet inte. Jag vet ingenting. Vem gör det, egentligen?
Så länge vi är människor så kommer vi aldrig behandla varandra som människor. Fråga mig inte varför. Jag har som sagt ingen aning. Jag har inga svar på några problem här i världen. Inga tips på hur vi borde leva våra liv på ett bättre sätt. Bara tankar. Och minst fyrahundra pennor.

Det har varit skön att älta bort det-var-bättre-förr-tankarna och sikta vidare. Mot distanser, sträckande genom gräsfält och splirrans nya ansikten att möta. Apropå det så har det dykt upp en ny röst från en mycket trevlig person. Härligt.
Kaffe nu.

Jag försöker flytta tankarna tillbaka. Det ekar i mitt hjärta. Mina funderingar har kringlat sig genom hjärnsubstans och vingliga kvällar. Min kropp har färdats mellan suktande åtrå och destruktiva försök till att bli kär igen. Jag kan inte påstå att något av det har gjort mig så mycket gott. Jag saknar det som var. Jag saknar det som vi hade, även om jag vet att det aldrig skulle kunna bli samma sak. Ibland känns det så orättvist. Vi skulle erövra världen med kärlek. Låta nätterna dansa med stjärnorna och släppa ner himlen till oss. Antar att det inte var så det var menat.

Alla nätter i ensamhet efter slutet. Efter den där dagen som tog fyra år att genomlida. Flytten. Det var den värsta perioden någonsin och den känslan av att förlora något som betytt allt, verkligen allt i mitt liv, var ödestiget nära att resultera i att möta ett SJ-tågs rostiga gnisselsågar till hjul. Det var en tid som präglade vart jag är nu. Egentligen mitt emellan där jag var då och ingenstans. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla luckor och leta efter detaljer som man glömt att fylla i med sin tankenärvaro. Det är så mycket gott som jag skulle vilja återuppleva igen. Känslan av att inte kunna låta bli en annan persons hud. Känslan av att allt annat bara glöms bort i ren upplevelsenjutning. (Även kallat mentala samlag.) Det var så bra det kunde bli ett tag. Frågan är bara om jag kommer sluta upp med att vara så förbannat kärlekskritisk. Först då, kanske jag vågar lämna ut mig och allt jag är igen.

Tillvaron genom entrén har effekt på mig. Utan tvekan är det så. Jag valsar in mot kontoret där jag utför mitt samhällsansvar, tar en kopp vidrigt maskinkaffe i vanlig ordning. Min morgonrutin. Den enda rutinen som jag egentligen gillar. Ett svart och mjöligt koffeintillskott. Allt för att få en kicksmak på dagen och slump mellan tänderna - som om inte mitt tobakstuggande var nog. Idag slängde jag med mig en låda pasta och ost/lök-korv som rätt för magsäcken. Känns urvattnat. Dock behövligt för att överleva dagen. Det känns som en måndag. Inatt drömde jag om sexuella äventyr med mitt ex. Det kändes otippat lockande när jag vaknade att slänga sig på luren och ringa upp i ett patetiskt ska-vi-träffas-och-försöka-inse-hur-bra-vi-hade-det? Jag släppte det. Men det var lockande ska jag erkänna. Det är en bra människa. Kanske en av de bästa.  

 Nåväl. Entrén. Kontoret. Sätta sig med koppen och se över dagens arbetsuppgifter. Jag vill gå hem igen. Skriva en låt om hur okreativ jag känner mig på kontoret idag och hur omöjligt det känns att skapa idéer och projekt. Jag vill göra något helt nytt och spektakulärt.
Jag behöver nytt liv.
Vart som helst. 
Jag behöver ny plats.
Finns det ingen, så tar jag den.

Springsteen’s The Nothing Man puttrar sig ut i lägenhetens eko. Jag binds in i självbiografin och vill inte ta mig loss. Lilla Brogatan ger sken av en fallande sol. Längs asfalten driver några bilar förbi genom stadens hjärta, som pulserar långsamt efter en lång helg fylld av liv och festligheter. Unga människor har härjat sina fantasier och hallucinationer till max. Gårdagens cortege. En prägling av en framtid att möta. Den kommer. Den kommer. Ta vara på tiden som är. Den är värdefullare än mycket – vilket ni kommer förstå när tankarna kommer omkring i ett äldre sinne. Och nej. Då är det inte försent att uppskatta livets galenskaper och spontana äventyr. Det är bara ett Sverigebeteende som vi omedvetet förblindas av. Ta dig loss.

Kärleken är okrossbar för människan. Den slukar en bit för bit och spottar ut en i de mest konstiga av situationer. Svar är meningslöst att söka efter. Kärlek är bara. Vi vet ingenting om vad den vill egentligen. Den bestämmer över allt. Vårt livsmål. En pumpande destination mot att må bra tillsammans med andra människor. En stark känsla som kan ta udden av allt annat än sin egen kraft. Kärlek. Ett begrepp i att leva. Ett verktyg till misär. Ett fenomen som kan göra vem som helst till den lyckligaste människan. Den är vacker och dödlig. Den är underbar och skör. Den är kärlek, och kärlek dör aldrig. Den visar sig bara mer eller mindre i olika sammanhang. Allt vi kan göra är att ta chansen. Peter skriver mängder av text angående ämnet och boken bör släppas och läsas av så många som möjligt. Det borde få människor på bättre tankar om att verkligen göra något med sina liv.

Empty Sky svider i öronen och munspelet svävar mig bort från Lilla Brogatan. Till himlar och platser långt långt bort. Där jag måste använda mig av ett annat språk. Där stjärnor förvandlar tillvaron till något mer än att må bra.
Är det någon mer än jag som tänkt på att allt låter annorlunda när man är i ett annat land? Bilar. Musiken. Röster. Steg i grus. Ett pars kyss. Det finns ingenting som binder upplevelsen tillbaka till där man har sina rötter.
Det är underbart.
Häpnadsväckande.
Ljuvligt.
Inte som här.

Helgen har hittills bestått av:

 Öl
Slappande
Skrivande
Repande
Sovande
Mysande
Jobbande
Ledighet
Spelningar

Lev som du läser och ser, tro på allt du läser och hör och låt sig trollbindas i världens globala underbarhet. Du bör vara en i mängden annars finns du inte. Eller? Det finns 3 stycken otroligt utmålade och rutinupprepande ämnen som du kanske borde fråga dig själv om situation: Är jag påverkad av dem och på vilket sätt?


1. Du-ska-inte-äta-sockerhysterin
- Här har vi en trend som pekar stadigt uppåt. I vilket syfte får var och en avgöra men i huvudsak köper de flesta konceptet med råge – för att ordvitsa en smula. Vi har börjat hata socker för att media beskrivit detta som livsfarligt. Vi har därmed – också genom medierna – fått tips på vad vi istället ”bör äta” för att vi ska må bra i välfärdssamhället. De senaste åren har klottrats av fullkornsbröd, tretusen olika lightprodukter och veckomagasinen bygger lösnummer på hur du på bästa och enklaste tv-shop-sätt kan bli fin och slank som självaste Victoria Silverstedt, eller lika muskelfräsch som en inoljad Schenkenberg. Det är fantastiskt. Vi kommer att bli fina allihopa. Priset då, och syftet?

 Kostprodukter i mängder
 Bantningskurser
 Nya kläder för ändamålet
 Dåligt självförtroende i ett misslyckat gå-ner-i-vikt-försök = terapisessions. etc


2. Klimatförändingsfrågan
- Det har på senaste nutid blivit omöjligt att undvika det här ämnet. Den här ”faran” som det beskrivs. Åsikterna är många och debatten har varit ganska partisk i mot att det absolut inte kan vara en överdriven larmrapport. Det är utan tvekan bra att engagera sig i miljöfrågorna tycker jag eftersom vi bor på planeten själva. Men här återkommer processen i media som att världen kommer att gå under inom några år. Stormarna blir värre och rätt som det är bör du passa dig för att en tornado står utanför ditt fönster. Detta leder till pris och syfte.

 Skyddsbarrikering
 Nya energivaror
 Böcker om ämnet
 Tidningar med lösnummer om ”katastrofen”
 Nya resesätt och nytt bränsle. Etc



3. Det berömda kriget mot terrorismen
- Okej, detta är fortfarande på tapeten. Ett av de tre ämnen jag kommer att ta upp här. Vilka proportioner det har tagit. Hur mycket människoliv och splittrade familjer det har tagit. Och jag menar inte bara kriget i sig. Jag menar bevakningen och den mediala bilden och känslan vi får av denna. Politiska beslut av partier som äger tv-kanaler och tidningar. (Se på Bonniers i Sverige och hur det kan bli/är.)
Hela tiden är det ett hot mot oss och hela tiden kommer reklam om hur vi ska skydda oss mot eventuella terroristaktioner. Det är numera farligt att vandra i din egen trappuppgång eftersom det kan vara en bomb i ditt brevinkast från en terrorliga – gärna från mellanöstern, såklart! Ingen annan regering bör kallas för terrorister, eller hur? Hur stor är egentligen chansen?
Så. Pris, syfte?

 Skyddsutrusning
 Böcker om att skydda sig
 Vapen
 Fördomar. etc


Redogörelse
Vi bombarderas med värre saker än napalm vill jag påpeka. Medier vill att vi som människor ska leva omänskligt. Detta går till genom ett välbekant namn, ”skrämselpropaganda”. Det ingår i de ovanstående tre punkter och det fungerar fruktansvärt bra på oss. Medvetet som undermedvetet.
Hur ofta ifrågasätter du det som du hör och läser?
Hur ofta känner du dig drabbad av det som du hör och läser?
Anser du att ”det är ju så” om det som du hör och läser?

Jag vet ingenting om detta heller egentligen. Detta är vad jag tror och jag slänger ut det precis så som jag tänker mig in i dess situationer och funktioner. Sen får ni göra vad ni vill med det. Det är era tankar och de kommer jag inte att kritisera. Det är inte vad det handlar om. Istället det här:

- Medierna pumpar ut information om ett populärt ämne som i slutändan kommer att sälja tidningen. Därav inströmmande pengar till en tidning som sedan kan spä på med nästa nummer. Där räcker det inte med samma ”fara” som i det förra numret. Då blir det ju inget nytt och chockerande. Därför blir nästa nummer mer alarmerande för att vi som styrda konsumenter ska inhandla det numret också. Karusellen rullar, ja ni förstår.

- Med dessa rapporter och ”faror” som respresenteras kommer en bilaga. Det är inte tv-bilagan som kommer varje onsdag. Den är lite osynligare än så. Den kallas för ”underliggande reklam” och tipsar på vart, när och varför du ska inhandla prylar mot det som tidigare rubricerats som ”faror”. Detta gör att vi konsumerar, konsumerar, konsumerar och tillslut inte vet något annat tillvägagångssätt för att leva. Vi är stålskruvar i den massiva kedja som sträcker sig över hala planeten, och vi frågar sällan varför vi är gjorda av stål. Jag tror inte att så många tänker på det. Jag anser heller inte att folk som är där i kedjan är inkompetenta eller ointelligenta alls. Men vi är blinda. För.
Det handlar om att med vilka medel som göra människor livrädda. Där är konceptet som i stort sätt alla köper. När vi köper detta och är rädda, så gör vi vad som helst – och då menar jag, vad som helst - för att slippa vara rädda. Detta hjälper naturligtvis bara som en sil i en narkomans ven i armen = För stunden. Tills nästa nyhetsdrev kommer som handlar om nästa ”fara”.


Priset: Konsumtion. Vi betalar med pengar men framför allt och mer betydande, rädsla, oro och osäkerhet. Vi är i en hage vare sig vi vill eller inte. Människor dör på andras vinstintressen. Acceptera eller gör dig fri.

Syftet: Regeringar och företag vinner på detta. Jag skulle uppskatta att en väldigt stor inkomstprocent ligger i att rädda människor konsumerar material för att de ska känna sig trygga. Klirr klirr! Ut med nästa nyhet. Mer klirr.
I slutändan handlar det naturligtvis inte bara om pengar. Det är en skygglapp för ett annat ändamål. Det handlar om att kunna styra över mänskligheten på enklast vinstindrivande sätt. Ett fruktansvärt Ohumant sätt dessutom. Genom att göra människor livrädda.
Det handlar om ett enda ord som jag anser är syftet med hela grejen. Ämnena om klimat, socker eller terrorism är bara några få verktyg som kommer att förnyas till andra rubriker.
Så. Att cash is king må väl vara hänt.
Men syftet är styrande.
Och makt är gud.