Läktarplats 346 på Scandinavium 1987, Europe avslutar sin världsturné. Jag är sju år och min farsa har slängt med mig på min tredje konsert i livet. De två tidigare var Springsteen på Ullevi -86 med min mamma, och ett band på en mc-klubb jag inte minns vilka med. Joey Tempest hade det gräsligt underbara håret, John Norum lagom småkåt och Haugland vars kusin senare skulle bli min hockeytränare. Ja. Det var starten på idrottslivet och musiklivet på samma gång. Det enda jag minns är introt till Final Countdown - och redan då var det snack om en milleniumdänga och visst blev det så. I runda slängar fem miljoner blev de erbjudna för att spela låten på nyårsafton 1999-2000. Efter spelningen åkte vi hem med farsans gamla Volvo 240, en bil som sitt brustna yttre till trots rullade utan gnissel eller motorstopp. Jag minns att vi lyssnade på Led Zeppelin genom den gråa stålmelerade kassetradion. Natten svalkade i mitten av sommaren, jag drack en pommac och drömde mig ut över vattnet från Älvsborgsbron medan Patrik Sjöberg skymtades på de få reklampelare som då fanns längs vägen till hisingen. Vid avfarten mot Torslanda/Björlanda råkade jag tappa cigarettändaren jag tryckt in för upphettning tidigare under färden. Den landade i baksätet på bilen och lämnade ett trecentimeters svart hål i bilklädseln, och en doft utan dess textilplastade like. Först blev han arg, farsan, men lämnade händelsen nästan i samma stund och sa istället till mig att ”nyfikenheten är bra, tänk dig för bara innan du vet konsekvenserna av den”. Det sista ordet var naturligtvis ett sådant jag inte förstod vad det betydde förrän jag slagit upp det i lexikonet på Lerlyckeskolans bibliotek några veckor senare. Det var någonting i hans blick under bilfärden som berättade att allting skulle bli ok tillslut. Han hade ett lugn som inte många kunde rubba farsan och den blicken sa mer till mig om livet än mina första nio år i skolan. Han berättade historier på kvällarna för mig och min bror Tobias när vi skulle somna. Det var gonattsagor om när de åkte genom europa med en motorcykelkaravan och ett gäng husvagnar. Han beskrev fälten längs vägarna, känslan av att åka iväg och gemenskapen i deras vänskapskrets. Det betydde mer än allting. Det var tiden då jag och Tobbe önskade att natten skulle falla och vi skulle lägga oss. Det var då han gestikulerade sina äventyr. Det var då han hade den där blicken, som gjorde att vi förstod varandra. Bättre än någonsin.

Suckande men samtidigt med en tunn lättnad insöp jag luften från den adress jag för drygt fyra år sedan besökte i all kroppsligt pirr och omsvall. Vilken tid egentligen. Känslan av att vara nykär, en vinter som var på väg mot sitt slut och en vändning i livet som visade på att jag skulle vara lycklig för varje dag framöver resten av mitt liv. Jag önskar att det vore så enkelt. Det är nu samma tid. Sommaren är på väg in och den senaste veckan har genomgått tre årstider känns det som. Jag traskar framåt. Känner att den där pirrkänslan var alldeles för längesedan att ommåla mig med. Det är nästan att jag är värd den upplevelsen efter allt som skett under 2006 men såna tankar får gå bort. Inget att bestämma över.Jag tar mig en kopp gott kaffe. Smakar på luften en gång till. Den är utsökt idag. Det är som att temperatur och ljus kan få alla människor jag ser att bli väldigt vackra. Jag gillar att se folk som är lyckliga, som tar vara på tiden med de som de tycker om. När jag strosade ner genom Stadsparken i lördags ville jag krama om varenda människa i närheten av mig. Jag tog mig en djup klunk öl och skrev en låt istället, blickade ut över en vattensänkt Viskan och andades, smakade, njöt. För hur bra den känslan för drygt fyra år sedan var. Med pirret i kroppen och en vision om ett underbart liv framöver så är den här känslan minst lika bra fast på ett annat sätt. Jag saknar pirret naturligtvis. Den känslan var så bra att jag befarar att inte känna den igen. Men det som gör det minst lika härligt är att jag har allt att se fram emot och jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv.

Writers Edge Myspace

Jag måste erkänna det. Sanningen är en saga på riktigt. Underbarheten ligger där som en nersvettad Gunde Svan på en välsviktad trampolin. Den andas likt den varma vinden som seglar över Sverige idag. Jag är grym i köket.

Okej, så här är det.Jag väcktes även idag av byggjobbarnas hulkande morgonfasoner. Dom är underbara där ute. Jag tror att jag älskar dom. Dom får slita som djur stackarna och här sitter jag. På ett kontor och skissar bilder till vår marknadsföring. Det låter inte som jag men jag tog mig ifrån den gamla smeten i Göteborg och gjorde något med livet. Det fortsätter jag med. Jag nöjer mig aldrig med tillvaron och jag gillar att jag inte gör det. Hela tiden vill jag vidare mot något lysande, otroligt trist eller underbart. I slutändan är det mesta som vi gör redan gjort, men ändå kan det bli intressant. Det blir upplevelser att leva på för vi lever på minnen och förväntningar (när jag skriver ”vi” menar jag naturligtvis retoriskt ”jag”). Jag gör det också fast på nya sätt. Det inbillar jag mig i alla fall när jag flaxar omkring med min ena fot till Jack Johnsons hawaii-toner och ser mig själv på en palmfylld strand efter en dags surfande. Ett beachparty stundar med spontana liveband, en bbq och mängder av människor jag inte känner. - Jadu Kråkan, vad skulle hänt om vi hade fullföljt våra utlandsplaner 2002? Vi skulle aldrig mer komma tillbaka hit sa vi. Men va fan. Vi hade jävligt roligt och upplevde saker som ingen annan någonsin ens kommer tänka på att göra. Vi var odödliga min vän. Nu sitter jag här på ett kontor med halvtaskig instängd stank. Jag öppnar fönstret. Andas in djupt, och utanför flyger hela livet förbi. W.

Att väckas 06.13 av tre välskäggade herrar i reflexställ är aldrig fyskam. Speciellt inte om de har en diskussion om vem som har med sig den mest eleganta matlådan för dagen. Det och vem som på vidrigast sätt snacka skit om deras chefs fru. Schargången ekar över Lilla brogatans vitfrostade asfalt och jag ler med min kaffekopp i handen, stannar till och minns tillbaka på tiden i Göteborg då jag hade arbetskamrater som pratade på det sättet. Det fanns en gnista av att göra allt för att glömma av att man överhuvudtaget var på jobbet. Där är svaret till den klassiska bygghumorn - som i sig inte är speciellt roande alls egentligen. Den består av all sexism den möjligtvis kan inneha. Den är ofta inte mycket bättre än saggiga ordvitsar signerade mig själv en trasig söndageftermiddag men den är speciell. Den är viktig för de som sliter där ute, hur trist och patetisk den än må vara. Den räddar dagen för medelålderselektriker med utan sexliv, den där snickaren som ligger i skiljsmässa eller för betongarbetaren som knegat på samma ställe i 30 år. Det är bygghumorn, när den som sämst är allra bäst. Jag tog mig från lägenheten efter att grunnat en smula på ovanstående, tog mig ut på den blänkande atan som tillsynes låg där tyst och stilla. Ett par bilar rullade förbi. Skivaffären såg likadan ut som vanligt. Jag gick till jobbet och här sitter jag nu. Med en ny kopp kaffe i jakt på öronproppar inför lördagens arrangemang på Café Parkaden som vi ska ha på lördag. Fem band. Blandad genre. Gött kaffe. Kanske ett par levererade skämt. Det blir flott. I morgon bjuder jag in byggjobbarna till detta.Lilla brogatan ligger där stilla. W.

Himlen skiftade färg få gånger under onsdagens timmar. Det är något speciellt när växter får färg och människor tar av sig sina kläder. Killarna som satt på Waynes Coffee såg som vanligt självsäkra, virila och för mycket för sitt eget bästa flörtiga ut när jag traskade stan igenom från eftermiddagens träning. De två damerna mittemot dem såg måttligt roade ut av de tre männen som ännu en gång sökte veckokärlek. De brukar sitta där, sukta efter törstande kvinnor och närheten de drömmer om på nätterna. Ja, kärlek. Ingen lätt historia alltid. Det byggs om överallt i staden. Parkeringsplatser renoveras, valgravsväggen i viskan rivs för uppstyltning och nya promenadstråk putsas fram längs gatorna i Borås. Gågatan känns lugn när jag valsar fram men jag tycks inte bara höra arga snoriga ungglin från BR Leksaker i färd med att förhandla om ett paket lego med min tappert kämpande mor. Nog skramlade det plastbitar i kassen när de senare gick förbi mig på Stora Brogatan – där bygger de också om. I kommunen skulle de väl hävda att det var snuskigt jävla nyskapande och att Borås är klockrent bäst i världen, som med allt annat som händer här i staden. Pinnochiostatyn på nio upphöjande meter kommer att synas. Frågan är om näsan kommer att bli lika lång? Jag funderade på vem snubben med hästsvansen, spegelbrillorna och svart klädsel var utanför Kulturhuset vid lunch. Han gick iskallt lugnt i sin välprydda mustasch. Bar en konstnärshatt, svart såklart, och hade någonting utöver vad den vanliga tråksvenska människan innehar bakom de där solglasögonen. Han hade en läcker och oantastlig närvaro i sin gång ner mot city. H tippade honom som seriemördare, jag var beredd att hålla med. Jag tippade själv i eftermiddags att de mastodontkåta flörtpojkarna på Waynes Coffee mycket väl skulle kunna tillhöra samma yrkesgrupp. Deras hårfrisörsloggor på företagsskjortorna bevisade motsatsen, men också den påtagliga finstiltheten. Undra hur det gick med deras kärlekshistoria. Nåväl. Gott kaffe fick de i alla fall. Writers Edge

trista matpaket seglar runt längs gatorna pratar folk strunt att äta enligt media sägs vara sunt för att leva lite grann känns ju dumt stor trut sägs det vara när folk lovar lögner som känns klara när solen skiner mitt i det underbara när ensamheten tränger sig på och någon kan svara så sitter vi där i vår lilla utopi tills maskarna ska kräla på oss och inuti där hälsokosten tagit död på din ideologi när du trott mer på någon annans åsikter än på din egen livsfilosofi