Okej. Here it is.
Tillståndet för en sliten folkpoet är som vi brukar säga, grandios. Skriverierna och musiken ångas som de flärdtillsatser de innehar och samtidigt skiner sommarhettans strålar in i folks medvetande. Människor jag ser har en annan blick, andra kläder och ett annat självförtroende. Nu börjar det, på riktigt, brukar jag säga och jag vet att jag har en poäng med det uttrycket. Väder påverkar skaparkraft helt enkelt. På olika sätt. Under höst- och vintertid nalkas det destruktiva sånger om livet hårda bana medan våren och sommaren lockar till något ljusare historier - även om jag så sent som för två dagar sedan skrev iväg en sång om mitt gamla förhållande och den mörka väg det tog på och efter slutet. Fast det är klart. Det är ju en positiv historia idag efter allt. Man behöver tillåta sig själv att må dåligt ibland för att reflekta över det som hänt och händer i livet. Det är det bästa sättet att komma undan de dåliga tankarna. Att bryta ner sig själv med dem och sedan bygga upp sig själv igen. Det är en lärdom, till skillnad från att bara rusa in i något annat som för stunden "känns tryggt".

* Spelning under Cancergalan på Åhaga i Borås den 15 maj nästa avgång. Sedan bär det av mot europa för skriverier och spelande för att sedan komma tillbaka oh spela på Sjuhäradsfestivalen i Ulricehamn den 28 juli.

* Vill ni lyssna på några slitna hemmainspelningar i väntan på den kommande studio-ep'n så finns de här!

Älvsjähyttan var ett sånt ställe där man kunde vädra huvudet i tre dagar och fylla det med inre resor och andra tankesätt. I Bergslagens skogar tillsammans med 16 härliga människor och en schaman. Det var mitt i vintern. Kallt. Ruggigt. Vi spelade naturligtvis fotboll och hade vänner som gick vilse i skogen. Jag lärde mig mycket där. Sånt som jag borde tänka på nu när jag är besviken på min chef.

 - Min chef blev arg på mig idag.
Det är otroligt hur mycket ett nej kan sänka en persons auktoritet.

Trumpeten ekar ut ur högtalarna på kontoret. Någon vandrar förbi. Kollar på mig precis som att musik skulle göra arbetet lidande. Det är simpelt att konstatera hur vissa människor inte kan förstå att andra lever på ett olikt sätt. Som att sitta slappt i en stol samtidigt som man jobbar. Som att peta i näsan eller klia sig i skrevet, när det ändå är vilken kroppsdel som helst bara att det ska uppfattas som "något man bara inte gör!"
Låt oss ändå säga det: Vi stör oss på saker som vi själva inte kan men som andra gör. Personen som kan detta blir en jantelagsmartyr i vårt medvetande och vi har gärna detta som ursäkt för att själva slippa göra något åt vår egen tillvaro. Enkelt. Tryggt, och totalt ointressant.

    Gitarren kommer in. Gilbert har svänget som får mig att fantisera om öppna fält och sjungande människor samtidigt som Mr. Hellström lyckas förtrolla upp temperaturen denna dag. Både humörets kvicksilver och luftens frihetssyre. Efter två dagar av mental tivolifrustration känns det otroligt bra denna morgon. Jag lever. Jag vill till fälten. Bort från dimmiga dagar och upprepade gator till båthamnar i soluppgångarna och nyupptäckta trottoarer. Där livet lever nätterna igenom. Där allt inte är som det enligt omedvetna normer behöver vara. Bara att sitta på en brygga med en flaska rött och någon nyhittad kamrat att prata med på ett annat språk. Lyssna på andras livsfilosofi medan jag befinner mig mitt i min egen. Suveränt.

Hurricane smaskar sig nu ut genom datorn. jag håller på att designa affischer idag och samtidigt har lust att låsa in mig på kontoret och barrikera dörren eftersom alla verkar vilja ha något från mig hela tiden. Ta det lugnt människor. Känn doften i luften. Stanna upp en smula och smaka på vattnet när du dricker det. Det stör inte tillvaron mer än vad det ger den. Det är ingen svart eller vit bild av det hela. Det är bara ett sätt att uppskatta livet.

   I brist på inspiration för att över huvud taget känna någon känsla av kreativitet slappnar jag av och bloggar istället. Det gör mig en smula lugnare. Apropå det så är det samma gamla visa på kontoret idag som när jag började här. Klackarna hamras ner i golvet när 98% av alla som knegar här springer sina ärenden. Bra filosofi för livet och hälsan genom att dra på sig totalt onödiga stressskador. För vad och för vem gör ni det? Jag vägrar bekladda mig med den sortens nedbrytning. Det hindrar inte mig från att göra mitt jobb och det får mig inte att sabba hela min tillvaro för att jag gör något för något så oviktigt som politikers arbetsplaner. Jag lever mitt liv. Mitt eget. Och snart drar jag härifrån.

Att jag välte ut vattenglaset med foten när jag rullade mig dårtrött ur sängen imorse gjorde inte så mycket. Jag tänkte mer eller mindre istället på vart jag hade placerat min dosa med snus igår kväll. Tillslut hittar jag den. Suger i mig det saftiga nikotinet och betraktar mitt beroende som totalt underbart.
Visste ni förresten att det blir dockteater på Sjuhäradsfesivalen i år?
Bara en sån sak.

Huset väckte oro direkt. Jag hade ingen relation till det och känslan steg över mig som en stor grå betongmur. Överskuggad traskade jag vidare mot den strimma av ljus som likt starka vattendrag flöt längre bort från mig i jakten från den mörka figur som jag fruktade för den yrselframkallning den åstadkom. Allt på två ynka sekunder, eller nåt sånt. Jag räknade aldrig efter. De flesta gör nog inte det när rädslan och den där krampande känslan av obehag drar sig inpå, sätter kroppen ur spel och dansar med nerverna. När tankebanorna bantas ner till en fundering om, vad är det som sker här, egentligen? Jag springer snabbare efter att först ha gått raskt för att stegvis börjat jogga från skrämmseln. Det är samma känsla. Kommer ingenvart. Ingenstans att ta vägen. Dömd att möta mörkret.
Jag vänder om.
Ger mig iväg, mot den gråa vägg som nu tonat sig svart och springer allt snabbare. Benen krampar, armarna flaxar okontrollerat och min blick fokuseras på en liten liten liten punkt där på väggen. Tjugo meter kvar och jag tar i så att jag tillslut knappt kan andas. Jag ville springa igenom väggen. Jag ville klättra upp på den. Jag ville möta mig själv. Jag vann mot mina tankar som gav skugga åt solen i formen av en vägg. Det som krävdes, var att ställa sig precis intill och gå in för att den skulle falla ner och krossa mig med tanken: Ingenting ska få bita på mig längre.

Idag har jag sökt jobb. Tre stycken för att vara riktigt på spiken med påståendet. Jag kommer naturligtvis inte att vara i närheten av att få en plats på någon av dessa arbetsområden. Tre snarlika ansökningar rullade som papyrusrullar, vilka de i sådant skick kommer att trilla in i brevkorgen hos tre tidningsutformare. I rullen hittas det ett A4 långt brev med text om vad jag tycker om text och hur jag tycker att den ska uppfattas och påverka läsaren. Därav en väldigt annorlunda vision än vad de flesta journalister har för avsikt att göra. Det är väldigt platt och Omålande i artiklar/recensioner/krönikor i massmedia - med untantag för ett tiotal riktigt bra textbyggare som har den grandiosa konsten att få läsarn att känna sig inne i det äventyr som denna må skriva om.

Jag luskar fortfarande omkring som en tepåse på vätgas i jakten på kneg i USA. Där har vi en suverän utmaning. Riktigt svårt att försöka fixa den steken. Det krävs mer än kol, tändvätska och flintastekar. Det behövs dynamiter, svett och explosioner i den kreativa processen kring det hela. Nåväl. Jävlar i korvlådan vad jag ska jaga järnet för detta. Det får ta ett år om det så vill men det ska gå. Tålamod för fan.