Det är en ljusblå himmel som bekantar sig som slutblick i min sikt. Den där kaffekoppen ser onekligen alldeles för tom ut. Dags att fylla på inom ett par minuter. Känslan av att ställa mig på torget, med gitarr, och sjunga några sånger i skenet av strålande värme har inte känts så påtaglig sen förra sommaren. Nu börjar det. Livet. Jag menar. Livet. Som i att göra massa utflippade spontanresor och vara i rörelse för att undkomma slaveriets levnadsvillkor många lever efter idag - rutiner. Väldigt många låser sig efter något som de tror är tryggt och som känns helylle och lagom. För mig handlar det om att krossa gränser, bryta mönster och göra historiska händelser i mitt eget liv, för mig själv. Sen är det alltid trevligt (nödvändigt för vissa) om någon inspireras av det. Det är nämligen ett underbart sätt att uppskatta, se på livet och leva det.

Känslan är underbar idag igen.Som en tickande nöjesbomb. Som ett hav av hoppande fiskar.Likt en studsande Writers Edge som tycks dregla till molnens bortfärd från himlen. Solen tittar även denna dag och det enda som saknas är en kopp svart ljuvligt kaffe. Idag blir det miljöfrågorsnack och ikväll biljard eller bowling med P. En fin dag skall segla.

På vägen från jobbet fick jag en blixt i huvudet. Jag tänkte att fan, den där boken jag velat köpa förra månaden men som jag då inte hade råd med finns ju nu till mina fördärvade pengars tillstånd. Jag tog mig längs Stadshuset - som numera går efter smeknamnet "Den kvarstående Berlinmuren" - förbi Hold On Records och min lya mot bokhandeln för att införskaffa mig exemplaret med Kerouac, Ginsberg och det gamla gardet av poeter. Ljuvligt. Jag ska släcka mina törstar efter text ikväll och imorgon ska jag med inspiration spy ut allt jag har i mig i nya konstiga konstellationers bruk. Odödligt språk är Poesi. Poesi är dödligt liv. Allt i samma låda. En fantastisk låda, där ingenting annat rår på dess magi.

Känslan är helt underbar denna dag. Solen skuttar fram bakom högt byggda tegelhus, det växer i gräset med färgglada tendenser och luften känns lite renare, lite ljusare och härligare att andas. Det är på gång.

Jag vill sticka iväg i detta nu. När solen lättar sig loss från Borås östeuropeiskt hängande moln. När livet finns där ute att finna. Upplevelse. Nya platser. Här kommer jag.

Äntligen någon som påpekar problemet med synen på människor som är i fokus. "Jösses. När Keith Richards och Pete Doherty och de andra grabbgrabbarna super och knarkar och smäller på småtjejer så det ryker om det, då är de häftiga ”rebeller” och omvärlden skrockar förtjust om sex och drugs och rock ’n’ roll. Men när en 25-årig tjej krökar ner sig under en av allt att döma skitjobbig skilsmässa – och till på köpet går runt på stan utan underbyxor, flämt! – då blir vi plötsligt frikyrkopredikanter som står med händerna i sidorna och FÖRFASAS!"(Urdrag ur Per Bjurmans krönika)

Det har varit en väldigt trevlig helg med gött snack och känslomässiga bekännanden i fredags och ett mycket härligt besök under lördag och söndag. Jag älskar människor och dess sätt att få mig att må bra.

Ge mig bagpipes, mandoliner och haggis. Pumpa mig full med Guinness, sätt mig på ett fält i Athenry och låt mig sjunga för allt vad in trasiga röst inte kommer att klara av. Låt det eka över världen i trovärdighet om att jag, jag har något att säga och det är viktigt som fan vilket varenda jävel borde höra.