"Holy thunder from the skyBroken babyBroken homeBroken people that want to end the warBroken dreamersBroken familiesDon't blame a god for your solid core"Sången "In The News" rullar på kontoret. Kris Kristofferson är coolare än någonsin. Nåväl, på ett bra tag sedan hans briljant 80-talsfluffiga roller i action- och westernfilmsvärlden. Han har någonting att säga. Det är det viktigaste. Sen att han antagligen sitter på en terrass, tar sig en stänkare och betraktar landskapet i sin Willie Nelson-tröja får mig bara att beundra den gamla gubben ännu mer. En betraktare. En talare. I form. Kris. Jag är inne på det här fenomenet med titlar idag. Har funderat på detta på vägen till jobbet - förutom tanken på att vilja vara som Robert Redford -73. Där jag arbetar in mitt levebröd finns det hundratals titlar. En för varje person, minst. Det ska vara tydligt att påpeka detta varje gång man presenterar sig och när andra från samma lag presenterar än. Det sätter en själv någonstans på den lika fantastiska hierarkistegen som lutas mot en statusbyggnad. Om toppskiktet är högst upp på pyramiden så skulle jag tippa mig själv inne i en sarkofag ungefär, men det rör mig inte så mycket faktiskt. Det som rör mig är när det blir en hierarki på ett demokratiskt fort som ska föra talan för folket i form av det som vi gör. Men hey, that's how the play goes on och det är svårt att ändra på samtidigt som det hade vart en otrolig utläggning om hur det skulle kunna göras annorlunda, men låt mig säga så här: - Om de som skapar och arbetar i stoftet som verkligen bygger allt underifrån skulle få friare tyglar gällande idéer och framförande utav dessa skulle det bli, ja, friare och mer utvecklande för alla. Även resultaten hade blivit mycket klarare, nyskapande och bättre. Och som de närmst solen där uppe kunde knida ut till sin power point-presentation till "statsminister" Reinfeldt med ett enat, "(vi) gjorde detta". Well well... the show goes on som Kris säger. "Thank you for a life called happyAll the things that we've been troughThank you for the tears of joyAnd that burning sky that rising"

Han har alltid figurerat som någon slags osynlig fadersgestalt under uppväxten, med starka budskap och påverkande musik och texter.1973 släpper Bruce Springsteen det grandiost jävla lysande albumet Greetings From Asbury Park. Mitt intresse för film blev uppmärksammat, även det tidigt i livet. En av de första av dessa var Filmen Blåsningen med Robert Redford och Paul Newman i två huvudroller. Filmen älskade jag då, nu avgudar jag den kanske som mest - efter att ha sett den mer än 30 gånger. Så dagen till ära för dessa 73:or.Kvällen kommer att genomsyra de ovanstående tillbakablickarna tillsammans med en stor dunderportion chokladpudding.

Så resan känns i nerver och hjärta redan nu.

Tonerna från den country-osande skönhetsmaskinen Sleeping Beauty väcker mig. Något senare The Band. Regnet duggar stillsamt vackert utanför, smattrar lite lätt mot fönsterkarmen och en ny vecka är i rullning igen.Depressive Art spelar nu under fredag kväll den 13 april på Trägår'n i Borås. Ett riktigt bra band med lysande framtidsutsikter. Plus att jag och H tillsammans med en drös andra knösar och gummor tänker besöka det härliga spektaklet. Får se om den vackra damen som får mig att ramla omkull och smälta som en istapp dyker upp också. Ibland finns det människor som får allt att stanna upp. Får se om jag kan få loss en spegeleffekt där. Resan fortsätter, med stor nyfikenhet. Semestern tar vid om exakt 2 månader och en road trip kommer att ta vid. Just nu ser det ut att bli Malmö och Köpenhamn som första anhalter och vägstopp. Sen får vi se. Kanske ner längs tysklands vidder. Genom österrikes bergssluttningar. Förbi Paris. En sväng i Genova. Stanna ett tag i ett oupptäckt Portugal. Ett glas vin i Spanien. Sen hem. Jag, gitarren och ett knyte med kläder, på väg.

Jag passerar alla stadie jag vart i tidigare. Tar mig för pannan. Svettig, kall, desperat efter att kunna känna något. Jag är som en isbit. Jag smälter gudomligt när det varmt men jag rinner samtidigt iväg från allt när det blir för hett. Jag vill åka iväg. Nu. Med George Ober’s brustna sång i huvudet. ”The war of love is over Build with feelings that looked real I fight the birds But I know that they will win I wish I could forgive That they took my only love away” Har ingen aning vad som är min problematik. Det känns bara konstigt hela tiden och jag slåss för att vara fri från allt. Kanske är det min barriär mot mina känslor? Kanske är det så att jag inte vill spräcka fler bubblor innan jag drar. Jag är trött på att hela tiden såra folk, men ändå vill jag försöka förlora mig i dem. Varför känner jag ingenting längre?

Han gjorde tillsammans med Isobel Campbell skivan "Ballad of the broken seas" 2006 efter att ha släppt den lika suveräna plattan "Bubblegum" 2004 och haft en betydande roll som medlem i gruppen Queens Of The Stoneage. Rösten är en faktor som få kommer fram till. Rått, tungt och mörk men samtidigt otroligt vackert.

The Wheel We Love To Fit Into - Writers Edge Captain Beefhearts, Tom Waits, Shane MacGowan, Lou Reed and Bob Dylan are the ones that occupy my mind hearing this. Amazing flow in the storytelling with a strong piece of lyrics and there’s also a comfortable rhythm in the guitar sound, even if it’s a bit out of tune during the song. But that fits the song in some kind of way. With this rhythms and melodies I could imagine Writers Edge as a big band playing Irish folk music. That would be a sound I’ll say. The voice makes its touch with the beautiful, roughness and telling. This is good. Folkway

- Vi sticker ner till torget och köper öl, det är en brinnande sol idag, säger Kråkan när han väcker mig. Jag inser att jag somnat med mina cowboy boots på natten innan. - Klart vi drar, svarar jag och stegar upp från soffan. På med en sliten röd t-shirt, sipprar lite på en upphälld kaffe och ut i dagen. Det är bländande när vi kollar ut över Tuves grässlätter på vägen ner mot torget. In i livsmedelsaffären. Ut med ett 6-pack Stella Artois, mot bänken på skolgården precis brevid torget. Psscht! En djup klunk öl i solen. Jag och Kråkan igen. Det är påskafton 2001, klockan har slagit 15.12 Vi sitter där och pratar om vart vi ska dra till sommaren. Vilka platser ska vi besöka och vad är det vi gärna åker ifrån. Redan då visste jag, såväl som nu. Att fastna i ett livsberoende som vi namngav "Svenssonrutinen" var aldrig ett alternativ. Vi ville vara på väg mot saker. Mot platser. Upptäcka världen, suga musten ur allt som var livet och träffa miljontals människor. Inte sitta och ruttna i jantelagssverige och klaga på hur bra andra har det som tar tag i sin tillvaro och verkligen lever. Vi gjorde vad vi hann med under vår tid. Radarparet utan gränser. Piff & Puff, Ronny & Ragge, Stickan & Staven. Ja, namnen var många. Vi bytte medvetet smeknamn för varje land vi kom till. Avslöjade aldrig våra riktiga namn. Grekland, Cypern, Norge, Danmark. Vilka resor. Galna. Och vi älskade folk som var minst lika galna som vi själva ansåg oss vara. Som brann för upplevelsen, som kunde dö för ett ord, som levde. Vi jagade sånt folk överallt och hittade alltid någon som hängde med på korståget. - Lassar du upp en till, säger Kråkan. - Absolut. Vad ska vi köra om ett år, frågar jag.- Jag ska ta en öl till och fundera på det.Klunkklunkklunk- Okej. Nu vet jag! Vi ska åka till Hawaii du och jag. Lära oss surfa och spela ukulele. Det hade vart något det. - Vi drar då, säger jag. Vi säger det och verkligen tar den rutten. Du och jag, mot allt. Vi tar oss till Bergen i Norge och rensar fisk i tre månader sen sticker vi, på riktigt. Vi drack upp de resterande ölen i solens värmande strålar och kände oss friare än någonsin. Inget kunde ta vår livsfilosofi. Den var redan satt i verket. Hawaii uteblev dock. Men minnet av den där bänken, himlen vi avgudade och drömmarna vi målade upp ligger kvar färska som om vi satt där imorse, och skissade på livets karta.