En högstämd Andreas Svensson korsar Kungsgatan. Han ser glad ut när jag blickar ner från mitt fönster. Det är tidig morgon, en svag dimma börjar lösas upp av dagsljuset och jag sveper de sista dropparna av koffein ur min svarta (för att inte tala om hur otroligt ful den är) Borås Stad-kopp. - Den där frisparken sitter i än. Du vet. Argentinamatchen, säger jag fem meter ovanifrån. - Tack, den satt fint, kommenterar Anders ändå ganska blygsamt tillbaka. Han går iväg som om hela världen låg framför hans fötter. En säkerhet i gången, rakryggad och morgonglad. En fotbollspelande snubbe på väg. Jag tar mig en kaffe till från den puttrande kannan som nu tillsynes fått en grumligare nyans. Dags att diska den konstaterar jag i all min påklädning innan tisdagens dagsverke. Det får vänta till eftermiddagen, jag går. Tre långtradare korsar vägbrytningen mellan Lilla Brogatan och Kungsgatan, skvätter upp lite svart stoft på mina redan trasiga jeans från -97 och lämnar mig med tanken om att lite skit skadar fan inte när man är glad. För det är jag. Allt tog nämligen en humörvändning på söndagskvällen. Allt är möjligt och genomförbart här i världen. Underligt att en person kan öppna sinnet för allt annat också dessutom. Men jag klagar inte. Det är en skön känsla som jag mer än gärna behåller i min hjärnsubstans och tankeverksamhet. En framåtanda. Mot nya mål och ställen. Till nya människor och det nya underbara fenomenet i ordvärlden, ”mentala samlag”. Jag klämmer min lilla kropp in i Kulturhuset för säkerligen över den 1000:e gången, slänger på datorn och tar mig en kopp svart till. Känner direkt att det är en skön dag att genomföra utan någon större idiotstress. Jag surplar i mig en klunk till, funderar mig bort till våren då luften smakar underbarhet, då temperaturen i vinden känns tinglande skön mot den t-shirtbeklädda kroppen. Sådär så att det kittlar av den mjuka luft som träffar skinnet på armarna. Det är en pånyttfödelse som en god person sade igår, och rätt som det är kommer han väl att knalla förbi där med en kaffe i handen och minnas den där frisparken mot ett överlägset Argentina. Själv letar jag fortfarande efter min frispark som alla andra. Jag jagar den med stor vision, oh, förväntansfullhet. Den ligger där, ett par månader fram. Värmen. Luften. Livet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Flyter bort.Krålar sig bort från himlen.Det blir blått, och ljust.För i detta nu seglar de bort, molnen, med annan destination. Det är vackert nu, och jag känner ingen oro alls. Jag skulle kunna sitta här hela livet endast för att suga in ljuvligt ak...

  Writers Edge har numera bytt namn till Everett Parker.   Everett Parker lirar live i P4 på tisdag den 17 juli klockan 09:30 lyssna här då: http://www.sr.se/sjuharad   Han spelar även live på Sjuhäradsfestivalen den 28 juli. Info: www.sjuharadsfe...

Det är vad som upptar allting nu. Det är därför jag inte skrivit så mycket här tyvärr. Men allt är suveränt. Spelningarna rullar in, en skiva ska spelas in i sommar och jag är fullständigt tokkär i en flicka från Västerås.   Kolla gärna in musiken p...

Insangel16.30 - 17.00 Om: Klassisk metal med influenser av allt det goda.   Writers Edge 17.30 - 18.00 Om: Monotona texthistorier slungas stillsamt ut i en ljudlig självbiografi.   Ginger Trees18.30 - 19.00 Om: 60/70-tals influerad bluesrock med myck...

Den där blicken sänkte min gard. När han såg på mig när jag korsade skolgården. Plötsligt ramlade mina ögonlock ner, min panna rynkade sig i ett försök att hålla mitt huvud alert. Överöst av ord om att min existens var överflödig och menlös. Jag förl...