På vägen från jobbet fick jag en blixt i huvudet. Jag tänkte att fan, den där boken jag velat köpa förra månaden men som jag då inte hade råd med finns ju nu till mina fördärvade pengars tillstånd. Jag tog mig längs Stadshuset - som numera går efter smeknamnet "Den kvarstående Berlinmuren" - förbi Hold On Records och min lya mot bokhandeln för att införskaffa mig exemplaret med Kerouac, Ginsberg och det gamla gardet av poeter. Ljuvligt. Jag ska släcka mina törstar efter text ikväll och imorgon ska jag med inspiration spy ut allt jag har i mig i nya konstiga konstellationers bruk. Odödligt språk är Poesi. Poesi är dödligt liv. Allt i samma låda. En fantastisk låda, där ingenting annat rår på dess magi.

Känslan är helt underbar denna dag. Solen skuttar fram bakom högt byggda tegelhus, det växer i gräset med färgglada tendenser och luften känns lite renare, lite ljusare och härligare att andas. Det är på gång.

Jag vill sticka iväg i detta nu. När solen lättar sig loss från Borås östeuropeiskt hängande moln. När livet finns där ute att finna. Upplevelse. Nya platser. Här kommer jag.

Äntligen någon som påpekar problemet med synen på människor som är i fokus. "Jösses. När Keith Richards och Pete Doherty och de andra grabbgrabbarna super och knarkar och smäller på småtjejer så det ryker om det, då är de häftiga ”rebeller” och omvärlden skrockar förtjust om sex och drugs och rock ’n’ roll. Men när en 25-årig tjej krökar ner sig under en av allt att döma skitjobbig skilsmässa – och till på köpet går runt på stan utan underbyxor, flämt! – då blir vi plötsligt frikyrkopredikanter som står med händerna i sidorna och FÖRFASAS!"(Urdrag ur Per Bjurmans krönika)

Det har varit en väldigt trevlig helg med gött snack och känslomässiga bekännanden i fredags och ett mycket härligt besök under lördag och söndag. Jag älskar människor och dess sätt att få mig att må bra.

Ge mig bagpipes, mandoliner och haggis. Pumpa mig full med Guinness, sätt mig på ett fält i Athenry och låt mig sjunga för allt vad in trasiga röst inte kommer att klara av. Låt det eka över världen i trovärdighet om att jag, jag har något att säga och det är viktigt som fan vilket varenda jävel borde höra.

Hur skulle du uppleva din sista dag som levande? Skulle den vara prydd av alla kapsyler du samlat. Skulle du burit den där klädseln du fått i arv av tidigare släktdöda. Skulle du bara låtit den vara din sista dag som dig? Eller skulle den vara alla minnen om en värld som aldrig brydde sig om dig? För, världen är ett begrepp som fått oss att mjukna i själen studsa på trasmattor se människor torteras och glänsa i solen. Den är allt det och en smula till. Den beskriver hur du är och hur du lever. Hur du ska leva. Världen är vad som helst. Den är allt. En regering. En vision om att någonting tycks vara moraliskt rätt eller etniskt fel. Den är din mor, länder, din far, kärlek, dina barn, krig. Det mesta sker och media sätter på uppdrag av regeringar som i sin tur styrs av såkallade toppelitstorpeder - ofta män - för att uppfylla ett enda mål; Total makt och kontroll över den. Världen. Hur vill du bygga den?

Den 12 januari ställde sig tre duktigt jävla härliga band sin på en scen - men i huvudsak innan spelningen kom detta till. Hoppas det smakar.Rakt in i hjärtat 12 jan