Läktarplats 346 på Scandinavium 1987, Europe avslutar sin världsturné. Jag är sju år och min farsa har slängt med mig på min tredje konsert i livet. De två tidigare var Springsteen på Ullevi -86 med min mamma, och ett band på en mc-klubb jag inte minns vilka med. Joey Tempest hade det gräsligt underbara håret, John Norum lagom småkåt och Haugland vars kusin senare skulle bli min hockeytränare. Ja. Det var starten på idrottslivet och musiklivet på samma gång. Det enda jag minns är introt till Final Countdown - och redan då var det snack om en milleniumdänga och visst blev det så. I runda slängar fem miljoner blev de erbjudna för att spela låten på nyårsafton 1999-2000. Efter spelningen åkte vi hem med farsans gamla Volvo 240, en bil som sitt brustna yttre till trots rullade utan gnissel eller motorstopp. Jag minns att vi lyssnade på Led Zeppelin genom den gråa stålmelerade kassetradion. Natten svalkade i mitten av sommaren, jag drack en pommac och drömde mig ut över vattnet från Älvsborgsbron medan Patrik Sjöberg skymtades på de få reklampelare som då fanns längs vägen till hisingen. Vid avfarten mot Torslanda/Björlanda råkade jag tappa cigarettändaren jag tryckt in för upphettning tidigare under färden. Den landade i baksätet på bilen och lämnade ett trecentimeters svart hål i bilklädseln, och en doft utan dess textilplastade like. Först blev han arg, farsan, men lämnade händelsen nästan i samma stund och sa istället till mig att ”nyfikenheten är bra, tänk dig för bara innan du vet konsekvenserna av den”. Det sista ordet var naturligtvis ett sådant jag inte förstod vad det betydde förrän jag slagit upp det i lexikonet på Lerlyckeskolans bibliotek några veckor senare. Det var någonting i hans blick under bilfärden som berättade att allting skulle bli ok tillslut. Han hade ett lugn som inte många kunde rubba farsan och den blicken sa mer till mig om livet än mina första nio år i skolan. Han berättade historier på kvällarna för mig och min bror Tobias när vi skulle somna. Det var gonattsagor om när de åkte genom europa med en motorcykelkaravan och ett gäng husvagnar. Han beskrev fälten längs vägarna, känslan av att åka iväg och gemenskapen i deras vänskapskrets. Det betydde mer än allting. Det var tiden då jag och Tobbe önskade att natten skulle falla och vi skulle lägga oss. Det var då han gestikulerade sina äventyr. Det var då han hade den där blicken, som gjorde att vi förstod varandra. Bättre än någonsin.