Jag passerar alla stadie jag vart i tidigare. Tar mig för pannan. Svettig, kall, desperat efter att kunna känna något. Jag är som en isbit. Jag smälter gudomligt när det varmt men jag rinner samtidigt iväg från allt när det blir för hett. Jag vill åka iväg. Nu. Med George Ober’s brustna sång i huvudet. ”The war of love is over Build with feelings that looked real I fight the birds But I know that they will win I wish I could forgive That they took my only love away” Har ingen aning vad som är min problematik. Det känns bara konstigt hela tiden och jag slåss för att vara fri från allt. Kanske är det min barriär mot mina känslor? Kanske är det så att jag inte vill spräcka fler bubblor innan jag drar. Jag är trött på att hela tiden såra folk, men ändå vill jag försöka förlora mig i dem. Varför känner jag ingenting längre?