Varför ser min granne ut som en mumie på batteri?
Han traskar hela vägen fram. Släpar sina seniga ben mot nästa trottoarkant för att bestialiskt stabilt försöka lyfta upp foten den knappa decimeter kanten har som mått. Han lyckas. Nätt och jämt, för det känns inte som om det är så mycket liv kvar i gubben, men ändå orkar fanskapet spela dragspel i toner av absolut högsta decibel klockan 23 varje vardagkväll.
  Han drar sig själv framåt med skorna fräsandes och dragande efter sig i fart med att ta sig till dörren till vår gemensamma trappuppgång. Även detta lyckas han med. Jävlar i min chokladkaksburk! Gubben har krut i kroppen och var förmodligen med under båda världskrigen.
Han tar sig innanför dörren, borstar av skorna så att allt kvarliggande vintergrus i vanlig ordning alltid landar precis utanför dörren till vår lägenheten, pratar en smula för sig själv och tar sig hela vägen med sin motvilligt kämpande kroppshållning - ja, han ser faktiskt ut som en livs levande Faraostaty från Egypten. Väl inne, fram med dragspelet.
Detta är Bengt, min granne. Han är grym på dragspel, står alltid bakom stängda dörrar i mörkret, skrämmer livet ur en och är hur cool som helst.