Från radion skanderas den senaste singeln av någon betydelselös R’n B-snubbe som gillar att sjunga om vilka kvinnor han har satt på och kallar för horor. Meningslösheten av vad som namnges som underhållning väger upp intelligensbefrielsen bakom den som skrivit den. (Ungefär som rubriken på detta inlägget för att locka fler läsare). Inte mycket för världen. Men hey, it’s allright ma, det säljer ju. Skaparkraften och känslan bakom skapandet är bevisligen obefintlig i dess popularitet. Tycker verkligen en sådan stor massa av jordens befolkning om ren själlös och tarvlig smörja? Räcker en bra produktion för att få släppa en skiva? Räcker en lättsmält text för att ge ut en bok? Räcker det att tillfredställa jantelagen med konsumtion? Tveklöst. Ja.

Det är en svart mugg med Borås Stadslogotyp som omslag. Varmt hettande koffeinvätska som jag nu är fullständigt beredd att förtära. Eller så förtär vätskan mig i ett surpelslaveri där jag anser att jag behöver vätskan när jag egentligen bara gör det för att jag hittat ännu ett sätt att fördriva tiden på. Tid. Endast drabbel om hur vi ska leva våra liv. Som nummer i en klocka där visarna pekar ut vart vi skall vara och när. Numer är det en gigantisk digitalklocka som vi ägnar våra liv i. Det är en övergång från att tidigare ha levt i ett hjul till att spendera sin livstid i en labyrint.
Mitt kaffe slinker ner. Det är gott och jag suger i mig den robusta smaken av nyrostade bönor från Brasilien – fast någonting säger mig att de likaväl kan ha kommit från Båstad. Ingenting är säkert längre. Media förvrider vad som händer i färd med att göra sig ett namn i symbios med att nå det ultimata målet. Makt, naturligtvis. Jag vill inte vara här mer. Jag vill ut ur klockan. Det finns inget att hämta. Ändå harvar jag runt och fluktar i mig sprit varje helg, jobbar varje vardag och längtar bort. Det är dags att satsa på riktigt. Lägga ner min lilla lilla själ i det som jag tycker om bäst. Katapulta ut fraser och mena det. På riktigt. Det är skapande. Jag spottar jantelagen i pannan för att daska fast den där slitna tjugolappen jag har i min jeansficka och säger att jag skapar. Jag gör det med själ och det kan ingen mediebevakning över huvud taget trampa på. Kvalité är en konstlat begrepp som är lika betydelselöst som den där låten som slungas ut från radion. ”I’m gonna let my bitch blow, then I’ll take my next hoe”. Visst är det poetiskt vänner.

Snackade med P idag över några partier biljard på Pool House. Vi drog ner dit i min bristande inspiration till att konstruera en affisch åt C. Jag ska fortsätta att trilskas med den i natt. Nu känner jag inte för den och jag vill göra den bra när det är för en bra sak. Nåväl. Vi landade diskussionen i gränslandet mellan svenskheten som vi båda inte vill bekanta oss med fast som vi ändå antagligen aldrig kommer få bort från oss. Den sitter i oss infödda som tapetklistrat dasspapper från Lilla Edet. Den hindrar så mycket i ens personlighet och gör att människor stannar upp och bygger ett rum i klocklabyrinten. För att det är tryggt och ”helt okej”. Varför låter vi en sån sak hejda framfarten i våra egna liv? Varför? Vill vi bli fastlåsta marionetter för en värld som behöver ett folk som är fritt. Riktigt fritt. För det är vi inte. För varje problem – en ny bevakningskamera. Pissa på snattaren och speciellt den där jäveln som tar sig en röka för att koppla bort den här verkligheten. Sagt och gjort. Skönt. Nu är vi trygga igen. Känns bra här i vår värld. I morgon börjar vi om igen. Från början av labyrinten. Men det krävs kolossalt mycket för en jantelagssvenne att vilja ta sig in till mitten.
Han gav mig sitt bokmanus på dryga 120 A4-sidor med tankar om livet. Jag jobbar på att driva igenom den nu. Jag är på sida 13, kapitel två ska starta, och jag vill dyka in i upplevelsen och glömma allt annat om än för en liten stund. Solen lyser upp stadshusfasaden utanför fönstret. Jag tänker mig bort till Berlin.
Du och jag M.
Mot oändligheten.
Låt oss spränga labyrintjäveln i bitar och befria folket.
Låt oss leva. På riktigt.