Huset väckte oro direkt. Jag hade ingen relation till det och känslan steg över mig som en stor grå betongmur. Överskuggad traskade jag vidare mot den strimma av ljus som likt starka vattendrag flöt längre bort från mig i jakten från den mörka figur som jag fruktade för den yrselframkallning den åstadkom. Allt på två ynka sekunder, eller nåt sånt. Jag räknade aldrig efter. De flesta gör nog inte det när rädslan och den där krampande känslan av obehag drar sig inpå, sätter kroppen ur spel och dansar med nerverna. När tankebanorna bantas ner till en fundering om, vad är det som sker här, egentligen? Jag springer snabbare efter att först ha gått raskt för att stegvis börjat jogga från skrämmseln. Det är samma känsla. Kommer ingenvart. Ingenstans att ta vägen. Dömd att möta mörkret.
Jag vänder om.
Ger mig iväg, mot den gråa vägg som nu tonat sig svart och springer allt snabbare. Benen krampar, armarna flaxar okontrollerat och min blick fokuseras på en liten liten liten punkt där på väggen. Tjugo meter kvar och jag tar i så att jag tillslut knappt kan andas. Jag ville springa igenom väggen. Jag ville klättra upp på den. Jag ville möta mig själv. Jag vann mot mina tankar som gav skugga åt solen i formen av en vägg. Det som krävdes, var att ställa sig precis intill och gå in för att den skulle falla ner och krossa mig med tanken: Ingenting ska få bita på mig längre.

Idag har jag sökt jobb. Tre stycken för att vara riktigt på spiken med påståendet. Jag kommer naturligtvis inte att vara i närheten av att få en plats på någon av dessa arbetsområden. Tre snarlika ansökningar rullade som papyrusrullar, vilka de i sådant skick kommer att trilla in i brevkorgen hos tre tidningsutformare. I rullen hittas det ett A4 långt brev med text om vad jag tycker om text och hur jag tycker att den ska uppfattas och påverka läsaren. Därav en väldigt annorlunda vision än vad de flesta journalister har för avsikt att göra. Det är väldigt platt och Omålande i artiklar/recensioner/krönikor i massmedia - med untantag för ett tiotal riktigt bra textbyggare som har den grandiosa konsten att få läsarn att känna sig inne i det äventyr som denna må skriva om.

Jag luskar fortfarande omkring som en tepåse på vätgas i jakten på kneg i USA. Där har vi en suverän utmaning. Riktigt svårt att försöka fixa den steken. Det krävs mer än kol, tändvätska och flintastekar. Det behövs dynamiter, svett och explosioner i den kreativa processen kring det hela. Nåväl. Jävlar i korvlådan vad jag ska jaga järnet för detta. Det får ta ett år om det så vill men det ska gå. Tålamod för fan.

Kommer in på jobbets kontor. Det luktar instängt. Sätter mig med en lättsamt svag kaffe och läser tidningen i all min ro. Bjurman rullar på over there med bilfärder och flygresor genom USA och här sitter jag med vatten droppande från en Boråshimmel jag önskar var blå och fri från svarta moln. C kommer in en stund efter. Slänger på en Johnny Cash-platta och knattrar mail. Vacker start på dagen.

Mina ben är något sega idag sedan jag och A drog iväg på en drygt två timmar go vandringsfärd. I skogssnår och grusvägar, genom stadsdelar och öppna fält. Längs med vägen brevid den vackra Transåssjön som på kvällen fylls med godslastbilar och nattskiftsarbetare på väg genom natten. Jag önskar att jag satt brevid föraren i en av lastbilarna och fick väghistorier berättade för mig medan jag hällt upp kaffe från en svartsliten termos på väg mot någonting.

Mitt kaffe är slut. Dags att fylla på strax. C byter låt på datorn. Upptäcker att jag behöver nytt snus. Ska se vad som går att åstadkomma med fickornas innehåll av enkronor. Det har vart en hård månad ekonomisk men den har ändå hållt sig på plus av någon knepig anledning. Jag trodde att jag var ruinerad redan en vecka in på den här löningen som varit men det förvånar mig gång på gång hur lätt det är att leva på lite pengar.
Möte nu.
Dags att sluta.
Vi ses.