Huset väckte oro direkt. Jag hade ingen relation till det och känslan steg över mig som en stor grå betongmur. Överskuggad traskade jag vidare mot den strimma av ljus som likt starka vattendrag flöt längre bort från mig i jakten från den mörka figur som jag fruktade för den yrselframkallning den åstadkom. Allt på två ynka sekunder, eller nåt sånt. Jag räknade aldrig efter. De flesta gör nog inte det när rädslan och den där krampande känslan av obehag drar sig inpå, sätter kroppen ur spel och dansar med nerverna. När tankebanorna bantas ner till en fundering om, vad är det som sker här, egentligen? Jag springer snabbare efter att först ha gått raskt för att stegvis börjat jogga från skrämmseln. Det är samma känsla. Kommer ingenvart. Ingenstans att ta vägen. Dömd att möta mörkret.
Jag vänder om.
Ger mig iväg, mot den gråa vägg som nu tonat sig svart och springer allt snabbare. Benen krampar, armarna flaxar okontrollerat och min blick fokuseras på en liten liten liten punkt där på väggen. Tjugo meter kvar och jag tar i så att jag tillslut knappt kan andas. Jag ville springa igenom väggen. Jag ville klättra upp på den. Jag ville möta mig själv. Jag vann mot mina tankar som gav skugga åt solen i formen av en vägg. Det som krävdes, var att ställa sig precis intill och gå in för att den skulle falla ner och krossa mig med tanken: Ingenting ska få bita på mig längre.

Idag har jag sökt jobb. Tre stycken för att vara riktigt på spiken med påståendet. Jag kommer naturligtvis inte att vara i närheten av att få en plats på någon av dessa arbetsområden. Tre snarlika ansökningar rullade som papyrusrullar, vilka de i sådant skick kommer att trilla in i brevkorgen hos tre tidningsutformare. I rullen hittas det ett A4 långt brev med text om vad jag tycker om text och hur jag tycker att den ska uppfattas och påverka läsaren. Därav en väldigt annorlunda vision än vad de flesta journalister har för avsikt att göra. Det är väldigt platt och Omålande i artiklar/recensioner/krönikor i massmedia - med untantag för ett tiotal riktigt bra textbyggare som har den grandiosa konsten att få läsarn att känna sig inne i det äventyr som denna må skriva om.

Jag luskar fortfarande omkring som en tepåse på vätgas i jakten på kneg i USA. Där har vi en suverän utmaning. Riktigt svårt att försöka fixa den steken. Det krävs mer än kol, tändvätska och flintastekar. Det behövs dynamiter, svett och explosioner i den kreativa processen kring det hela. Nåväl. Jävlar i korvlådan vad jag ska jaga järnet för detta. Det får ta ett år om det så vill men det ska gå. Tålamod för fan.

Kommer in på jobbets kontor. Det luktar instängt. Sätter mig med en lättsamt svag kaffe och läser tidningen i all min ro. Bjurman rullar på over there med bilfärder och flygresor genom USA och här sitter jag med vatten droppande från en Boråshimmel jag önskar var blå och fri från svarta moln. C kommer in en stund efter. Slänger på en Johnny Cash-platta och knattrar mail. Vacker start på dagen.

Mina ben är något sega idag sedan jag och A drog iväg på en drygt två timmar go vandringsfärd. I skogssnår och grusvägar, genom stadsdelar och öppna fält. Längs med vägen brevid den vackra Transåssjön som på kvällen fylls med godslastbilar och nattskiftsarbetare på väg genom natten. Jag önskar att jag satt brevid föraren i en av lastbilarna och fick väghistorier berättade för mig medan jag hällt upp kaffe från en svartsliten termos på väg mot någonting.

Mitt kaffe är slut. Dags att fylla på strax. C byter låt på datorn. Upptäcker att jag behöver nytt snus. Ska se vad som går att åstadkomma med fickornas innehåll av enkronor. Det har vart en hård månad ekonomisk men den har ändå hållt sig på plus av någon knepig anledning. Jag trodde att jag var ruinerad redan en vecka in på den här löningen som varit men det förvånar mig gång på gång hur lätt det är att leva på lite pengar.
Möte nu.
Dags att sluta.
Vi ses. 

Från radion skanderas den senaste singeln av någon betydelselös R’n B-snubbe som gillar att sjunga om vilka kvinnor han har satt på och kallar för horor. Meningslösheten av vad som namnges som underhållning väger upp intelligensbefrielsen bakom den som skrivit den. (Ungefär som rubriken på detta inlägget för att locka fler läsare). Inte mycket för världen. Men hey, it’s allright ma, det säljer ju. Skaparkraften och känslan bakom skapandet är bevisligen obefintlig i dess popularitet. Tycker verkligen en sådan stor massa av jordens befolkning om ren själlös och tarvlig smörja? Räcker en bra produktion för att få släppa en skiva? Räcker en lättsmält text för att ge ut en bok? Räcker det att tillfredställa jantelagen med konsumtion? Tveklöst. Ja.

Det är en svart mugg med Borås Stadslogotyp som omslag. Varmt hettande koffeinvätska som jag nu är fullständigt beredd att förtära. Eller så förtär vätskan mig i ett surpelslaveri där jag anser att jag behöver vätskan när jag egentligen bara gör det för att jag hittat ännu ett sätt att fördriva tiden på. Tid. Endast drabbel om hur vi ska leva våra liv. Som nummer i en klocka där visarna pekar ut vart vi skall vara och när. Numer är det en gigantisk digitalklocka som vi ägnar våra liv i. Det är en övergång från att tidigare ha levt i ett hjul till att spendera sin livstid i en labyrint.
Mitt kaffe slinker ner. Det är gott och jag suger i mig den robusta smaken av nyrostade bönor från Brasilien – fast någonting säger mig att de likaväl kan ha kommit från Båstad. Ingenting är säkert längre. Media förvrider vad som händer i färd med att göra sig ett namn i symbios med att nå det ultimata målet. Makt, naturligtvis. Jag vill inte vara här mer. Jag vill ut ur klockan. Det finns inget att hämta. Ändå harvar jag runt och fluktar i mig sprit varje helg, jobbar varje vardag och längtar bort. Det är dags att satsa på riktigt. Lägga ner min lilla lilla själ i det som jag tycker om bäst. Katapulta ut fraser och mena det. På riktigt. Det är skapande. Jag spottar jantelagen i pannan för att daska fast den där slitna tjugolappen jag har i min jeansficka och säger att jag skapar. Jag gör det med själ och det kan ingen mediebevakning över huvud taget trampa på. Kvalité är en konstlat begrepp som är lika betydelselöst som den där låten som slungas ut från radion. ”I’m gonna let my bitch blow, then I’ll take my next hoe”. Visst är det poetiskt vänner.

Snackade med P idag över några partier biljard på Pool House. Vi drog ner dit i min bristande inspiration till att konstruera en affisch åt C. Jag ska fortsätta att trilskas med den i natt. Nu känner jag inte för den och jag vill göra den bra när det är för en bra sak. Nåväl. Vi landade diskussionen i gränslandet mellan svenskheten som vi båda inte vill bekanta oss med fast som vi ändå antagligen aldrig kommer få bort från oss. Den sitter i oss infödda som tapetklistrat dasspapper från Lilla Edet. Den hindrar så mycket i ens personlighet och gör att människor stannar upp och bygger ett rum i klocklabyrinten. För att det är tryggt och ”helt okej”. Varför låter vi en sån sak hejda framfarten i våra egna liv? Varför? Vill vi bli fastlåsta marionetter för en värld som behöver ett folk som är fritt. Riktigt fritt. För det är vi inte. För varje problem – en ny bevakningskamera. Pissa på snattaren och speciellt den där jäveln som tar sig en röka för att koppla bort den här verkligheten. Sagt och gjort. Skönt. Nu är vi trygga igen. Känns bra här i vår värld. I morgon börjar vi om igen. Från början av labyrinten. Men det krävs kolossalt mycket för en jantelagssvenne att vilja ta sig in till mitten.
Han gav mig sitt bokmanus på dryga 120 A4-sidor med tankar om livet. Jag jobbar på att driva igenom den nu. Jag är på sida 13, kapitel två ska starta, och jag vill dyka in i upplevelsen och glömma allt annat om än för en liten stund. Solen lyser upp stadshusfasaden utanför fönstret. Jag tänker mig bort till Berlin.
Du och jag M.
Mot oändligheten.
Låt oss spränga labyrintjäveln i bitar och befria folket.
Låt oss leva. På riktigt.

Kom hit och hjälp till!

11 december 2003
Med några timmar kvar till flighten mot Stockholm är packningen halvfärdig och E fattar fortfarande inte att vi ska åka till Jamaica. Vi har lämnat iväg våra firrar till S och F och dom kommer att ha det fint som kramsnus i deras vackert* nyrenoverande lägenhet. Nu är det dags att slänga ihop lite skivor, föra över pengar till våra välfyllda konton, hämta pass, köpa lite mer snus, packa ner alla prylar och göra oss redo för resan. Läget är bra.

Avresa:
- 21.05 från Landvetter
- Framme på Arlanda 22.00
- Vänta på Arlanda över natten
- 06.00, hämta jamaicanska dollar på Forex
- Checka in
- Plan mot London 07.00
- Sedan flygplatsbyte och sen 14 timmar flyg mot Jamaica.

Kort sagt: En typisk dag i det svenska samhället.



* =jag har tapetserat.

Helt enkelt med en spröd äkthet och ärlighet i hennes sånger flyter livet förbi samtidigt som jag fläker upp mitt förflutna på köksbordet. Klockan slår 04:35 och jag har varit vaken några minuter. Tar mig ett glas juice och en smörgås och en snus som topp. Lägger mig med tonerna i lurarna igen och kan inte förstå hur det här livet hittar sina kryphål av livsglädje bland de komplicerade molnen. Har inte riktigt kunnat känna efter innan men det hände något i morse som fick mig att reagera. Jag kände någonting. Dagen ligger fri, jag är luspank och jag tycker bara att hela det var fullständigt underbart.

   Nu får jag göra saker FÖR att jag vill, inte för att jag KAN. Ibland glömmer jag av det på grund av de där siffrorna som plussas på kontot den 27:e varje månad. Jag ska inte skylla ifrån mig på något som jag själv gör egentligen, men de siffrorna får en att bli bekväm och hypnotiserad. Såpass att man lever efter hur mycket siffror som finns kvar, bygger sin tillvaro kring det och jag hatar det. Slutet av månaden har oftast känts riktigt bra, och på riktigt. Nu förstår jag plötsligt varför.

Hon som fick mig att känna:
http://www.myspace.com/allisonbarkley8 

Varför ser min granne ut som en mumie på batteri?
Han traskar hela vägen fram. Släpar sina seniga ben mot nästa trottoarkant för att bestialiskt stabilt försöka lyfta upp foten den knappa decimeter kanten har som mått. Han lyckas. Nätt och jämt, för det känns inte som om det är så mycket liv kvar i gubben, men ändå orkar fanskapet spela dragspel i toner av absolut högsta decibel klockan 23 varje vardagkväll.
  Han drar sig själv framåt med skorna fräsandes och dragande efter sig i fart med att ta sig till dörren till vår gemensamma trappuppgång. Även detta lyckas han med. Jävlar i min chokladkaksburk! Gubben har krut i kroppen och var förmodligen med under båda världskrigen.
Han tar sig innanför dörren, borstar av skorna så att allt kvarliggande vintergrus i vanlig ordning alltid landar precis utanför dörren till vår lägenheten, pratar en smula för sig själv och tar sig hela vägen med sin motvilligt kämpande kroppshållning - ja, han ser faktiskt ut som en livs levande Faraostaty från Egypten. Väl inne, fram med dragspelet.
Detta är Bengt, min granne. Han är grym på dragspel, står alltid bakom stängda dörrar i mörkret, skrämmer livet ur en och är hur cool som helst.