Det ställer livet på slänt För hur mycket man känt Av livet som hänt När all skepp man bränt Alla dörrar lämnade på glänt Släpper taget och lämnar en på pråmen Det trycker ner en i skit bland slaveri och sånt slit när tillvaron är fragil som frigolit om man känner sig våldtagen av en plit Då är livet vägen dit för hur det än går blir man ändå skickad hit Där verkligheten är ett faktum och känslan en kraft När livet är en börda en utmaning att skörda och problem att mörda när jag kan få mina texter hörda och resor att insupa och förföra Då är livet som det verkligen är och det är då jag älskar det

Visst fan blickade jag ut två stycken matroser på vägen till jobbet idag. Eller, gjorde jag det? I vilket fall som helst är jag 47,5% chans säker på det. Det jag är mer säker på är att den första koppen kaffe på morgonkvisten alltid smakar bäst. Även det första tobaksintaget. Det är något visst med att stilla sitt behov, även om det nödvändigtvis inte innebär att jag likt min gamle vän Robban från Göteborg måste tvångsonanera innan jobbet.

"Holy thunder from the skyBroken babyBroken homeBroken people that want to end the warBroken dreamersBroken familiesDon't blame a god for your solid core"Sången "In The News" rullar på kontoret. Kris Kristofferson är coolare än någonsin. Nåväl, på ett bra tag sedan hans briljant 80-talsfluffiga roller i action- och westernfilmsvärlden. Han har någonting att säga. Det är det viktigaste. Sen att han antagligen sitter på en terrass, tar sig en stänkare och betraktar landskapet i sin Willie Nelson-tröja får mig bara att beundra den gamla gubben ännu mer. En betraktare. En talare. I form. Kris. Jag är inne på det här fenomenet med titlar idag. Har funderat på detta på vägen till jobbet - förutom tanken på att vilja vara som Robert Redford -73. Där jag arbetar in mitt levebröd finns det hundratals titlar. En för varje person, minst. Det ska vara tydligt att påpeka detta varje gång man presenterar sig och när andra från samma lag presenterar än. Det sätter en själv någonstans på den lika fantastiska hierarkistegen som lutas mot en statusbyggnad. Om toppskiktet är högst upp på pyramiden så skulle jag tippa mig själv inne i en sarkofag ungefär, men det rör mig inte så mycket faktiskt. Det som rör mig är när det blir en hierarki på ett demokratiskt fort som ska föra talan för folket i form av det som vi gör. Men hey, that's how the play goes on och det är svårt att ändra på samtidigt som det hade vart en otrolig utläggning om hur det skulle kunna göras annorlunda, men låt mig säga så här: - Om de som skapar och arbetar i stoftet som verkligen bygger allt underifrån skulle få friare tyglar gällande idéer och framförande utav dessa skulle det bli, ja, friare och mer utvecklande för alla. Även resultaten hade blivit mycket klarare, nyskapande och bättre. Och som de närmst solen där uppe kunde knida ut till sin power point-presentation till "statsminister" Reinfeldt med ett enat, "(vi) gjorde detta". Well well... the show goes on som Kris säger. "Thank you for a life called happyAll the things that we've been troughThank you for the tears of joyAnd that burning sky that rising"

Han har alltid figurerat som någon slags osynlig fadersgestalt under uppväxten, med starka budskap och påverkande musik och texter.1973 släpper Bruce Springsteen det grandiost jävla lysande albumet Greetings From Asbury Park. Mitt intresse för film blev uppmärksammat, även det tidigt i livet. En av de första av dessa var Filmen Blåsningen med Robert Redford och Paul Newman i två huvudroller. Filmen älskade jag då, nu avgudar jag den kanske som mest - efter att ha sett den mer än 30 gånger. Så dagen till ära för dessa 73:or.Kvällen kommer att genomsyra de ovanstående tillbakablickarna tillsammans med en stor dunderportion chokladpudding.

Så resan känns i nerver och hjärta redan nu.

Tonerna från den country-osande skönhetsmaskinen Sleeping Beauty väcker mig. Något senare The Band. Regnet duggar stillsamt vackert utanför, smattrar lite lätt mot fönsterkarmen och en ny vecka är i rullning igen.Depressive Art spelar nu under fredag kväll den 13 april på Trägår'n i Borås. Ett riktigt bra band med lysande framtidsutsikter. Plus att jag och H tillsammans med en drös andra knösar och gummor tänker besöka det härliga spektaklet. Får se om den vackra damen som får mig att ramla omkull och smälta som en istapp dyker upp också. Ibland finns det människor som får allt att stanna upp. Får se om jag kan få loss en spegeleffekt där. Resan fortsätter, med stor nyfikenhet. Semestern tar vid om exakt 2 månader och en road trip kommer att ta vid. Just nu ser det ut att bli Malmö och Köpenhamn som första anhalter och vägstopp. Sen får vi se. Kanske ner längs tysklands vidder. Genom österrikes bergssluttningar. Förbi Paris. En sväng i Genova. Stanna ett tag i ett oupptäckt Portugal. Ett glas vin i Spanien. Sen hem. Jag, gitarren och ett knyte med kläder, på väg.

Jag passerar alla stadie jag vart i tidigare. Tar mig för pannan. Svettig, kall, desperat efter att kunna känna något. Jag är som en isbit. Jag smälter gudomligt när det varmt men jag rinner samtidigt iväg från allt när det blir för hett. Jag vill åka iväg. Nu. Med George Ober’s brustna sång i huvudet. ”The war of love is over Build with feelings that looked real I fight the birds But I know that they will win I wish I could forgive That they took my only love away” Har ingen aning vad som är min problematik. Det känns bara konstigt hela tiden och jag slåss för att vara fri från allt. Kanske är det min barriär mot mina känslor? Kanske är det så att jag inte vill spräcka fler bubblor innan jag drar. Jag är trött på att hela tiden såra folk, men ändå vill jag försöka förlora mig i dem. Varför känner jag ingenting längre?

Han gjorde tillsammans med Isobel Campbell skivan "Ballad of the broken seas" 2006 efter att ha släppt den lika suveräna plattan "Bubblegum" 2004 och haft en betydande roll som medlem i gruppen Queens Of The Stoneage. Rösten är en faktor som få kommer fram till. Rått, tungt och mörk men samtidigt otroligt vackert.