The Wheel We Love To Fit Into - Writers Edge Captain Beefhearts, Tom Waits, Shane MacGowan, Lou Reed and Bob Dylan are the ones that occupy my mind hearing this. Amazing flow in the storytelling with a strong piece of lyrics and there’s also a comfortable rhythm in the guitar sound, even if it’s a bit out of tune during the song. But that fits the song in some kind of way. With this rhythms and melodies I could imagine Writers Edge as a big band playing Irish folk music. That would be a sound I’ll say. The voice makes its touch with the beautiful, roughness and telling. This is good. Folkway

- Vi sticker ner till torget och köper öl, det är en brinnande sol idag, säger Kråkan när han väcker mig. Jag inser att jag somnat med mina cowboy boots på natten innan. - Klart vi drar, svarar jag och stegar upp från soffan. På med en sliten röd t-shirt, sipprar lite på en upphälld kaffe och ut i dagen. Det är bländande när vi kollar ut över Tuves grässlätter på vägen ner mot torget. In i livsmedelsaffären. Ut med ett 6-pack Stella Artois, mot bänken på skolgården precis brevid torget. Psscht! En djup klunk öl i solen. Jag och Kråkan igen. Det är påskafton 2001, klockan har slagit 15.12 Vi sitter där och pratar om vart vi ska dra till sommaren. Vilka platser ska vi besöka och vad är det vi gärna åker ifrån. Redan då visste jag, såväl som nu. Att fastna i ett livsberoende som vi namngav "Svenssonrutinen" var aldrig ett alternativ. Vi ville vara på väg mot saker. Mot platser. Upptäcka världen, suga musten ur allt som var livet och träffa miljontals människor. Inte sitta och ruttna i jantelagssverige och klaga på hur bra andra har det som tar tag i sin tillvaro och verkligen lever. Vi gjorde vad vi hann med under vår tid. Radarparet utan gränser. Piff & Puff, Ronny & Ragge, Stickan & Staven. Ja, namnen var många. Vi bytte medvetet smeknamn för varje land vi kom till. Avslöjade aldrig våra riktiga namn. Grekland, Cypern, Norge, Danmark. Vilka resor. Galna. Och vi älskade folk som var minst lika galna som vi själva ansåg oss vara. Som brann för upplevelsen, som kunde dö för ett ord, som levde. Vi jagade sånt folk överallt och hittade alltid någon som hängde med på korståget. - Lassar du upp en till, säger Kråkan. - Absolut. Vad ska vi köra om ett år, frågar jag.- Jag ska ta en öl till och fundera på det.Klunkklunkklunk- Okej. Nu vet jag! Vi ska åka till Hawaii du och jag. Lära oss surfa och spela ukulele. Det hade vart något det. - Vi drar då, säger jag. Vi säger det och verkligen tar den rutten. Du och jag, mot allt. Vi tar oss till Bergen i Norge och rensar fisk i tre månader sen sticker vi, på riktigt. Vi drack upp de resterande ölen i solens värmande strålar och kände oss friare än någonsin. Inget kunde ta vår livsfilosofi. Den var redan satt i verket. Hawaii uteblev dock. Men minnet av den där bänken, himlen vi avgudade och drömmarna vi målade upp ligger kvar färska som om vi satt där imorse, och skissade på livets karta.

Läktarplats 346 på Scandinavium 1987, Europe avslutar sin världsturné. Jag är sju år och min farsa har slängt med mig på min tredje konsert i livet. De två tidigare var Springsteen på Ullevi -86 med min mamma, och ett band på en mc-klubb jag inte minns vilka med. Joey Tempest hade det gräsligt underbara håret, John Norum lagom småkåt och Haugland vars kusin senare skulle bli min hockeytränare. Ja. Det var starten på idrottslivet och musiklivet på samma gång. Det enda jag minns är introt till Final Countdown - och redan då var det snack om en milleniumdänga och visst blev det så. I runda slängar fem miljoner blev de erbjudna för att spela låten på nyårsafton 1999-2000. Efter spelningen åkte vi hem med farsans gamla Volvo 240, en bil som sitt brustna yttre till trots rullade utan gnissel eller motorstopp. Jag minns att vi lyssnade på Led Zeppelin genom den gråa stålmelerade kassetradion. Natten svalkade i mitten av sommaren, jag drack en pommac och drömde mig ut över vattnet från Älvsborgsbron medan Patrik Sjöberg skymtades på de få reklampelare som då fanns längs vägen till hisingen. Vid avfarten mot Torslanda/Björlanda råkade jag tappa cigarettändaren jag tryckt in för upphettning tidigare under färden. Den landade i baksätet på bilen och lämnade ett trecentimeters svart hål i bilklädseln, och en doft utan dess textilplastade like. Först blev han arg, farsan, men lämnade händelsen nästan i samma stund och sa istället till mig att ”nyfikenheten är bra, tänk dig för bara innan du vet konsekvenserna av den”. Det sista ordet var naturligtvis ett sådant jag inte förstod vad det betydde förrän jag slagit upp det i lexikonet på Lerlyckeskolans bibliotek några veckor senare. Det var någonting i hans blick under bilfärden som berättade att allting skulle bli ok tillslut. Han hade ett lugn som inte många kunde rubba farsan och den blicken sa mer till mig om livet än mina första nio år i skolan. Han berättade historier på kvällarna för mig och min bror Tobias när vi skulle somna. Det var gonattsagor om när de åkte genom europa med en motorcykelkaravan och ett gäng husvagnar. Han beskrev fälten längs vägarna, känslan av att åka iväg och gemenskapen i deras vänskapskrets. Det betydde mer än allting. Det var tiden då jag och Tobbe önskade att natten skulle falla och vi skulle lägga oss. Det var då han gestikulerade sina äventyr. Det var då han hade den där blicken, som gjorde att vi förstod varandra. Bättre än någonsin.

Suckande men samtidigt med en tunn lättnad insöp jag luften från den adress jag för drygt fyra år sedan besökte i all kroppsligt pirr och omsvall. Vilken tid egentligen. Känslan av att vara nykär, en vinter som var på väg mot sitt slut och en vändning i livet som visade på att jag skulle vara lycklig för varje dag framöver resten av mitt liv. Jag önskar att det vore så enkelt. Det är nu samma tid. Sommaren är på väg in och den senaste veckan har genomgått tre årstider känns det som. Jag traskar framåt. Känner att den där pirrkänslan var alldeles för längesedan att ommåla mig med. Det är nästan att jag är värd den upplevelsen efter allt som skett under 2006 men såna tankar får gå bort. Inget att bestämma över.Jag tar mig en kopp gott kaffe. Smakar på luften en gång till. Den är utsökt idag. Det är som att temperatur och ljus kan få alla människor jag ser att bli väldigt vackra. Jag gillar att se folk som är lyckliga, som tar vara på tiden med de som de tycker om. När jag strosade ner genom Stadsparken i lördags ville jag krama om varenda människa i närheten av mig. Jag tog mig en djup klunk öl och skrev en låt istället, blickade ut över en vattensänkt Viskan och andades, smakade, njöt. För hur bra den känslan för drygt fyra år sedan var. Med pirret i kroppen och en vision om ett underbart liv framöver så är den här känslan minst lika bra fast på ett annat sätt. Jag saknar pirret naturligtvis. Den känslan var så bra att jag befarar att inte känna den igen. Men det som gör det minst lika härligt är att jag har allt att se fram emot och jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv.